Krönika av John Arthur Ekebert
- Har du ett par spänn till en pilsner, ropade jag alltid när jag bommade utanför bolaget.
Som etablerad svensk utslagen hemlös har det sällan varit kris på att hitta var det finns mat, om jag varit hungrig. Man kan sin egen stad. Mest har jag tiggt då jag har behövt stålar till en pilsner. Precis som övriga vänner bland oss gatuskadade, tigger vi till just allehanda självmedicineringspreparat.
Plötsligt, bara så där, var det fullt av EU-folk på vårt daghärbärge ”Frälsis”. Där har vi kunnat byta till rena begagnade kläder. Nu tog plötsligt kläderna slut.
Och där jag brukade stå och sälja Situation Sthlm satt det nu en för mej okänd tiggare.
Tror du att jag, vi - gatufolket - kände en ny konkurrens och blev ursinniga?
Bara sitta där som idioter och tigga!
Nu har det gått ett par år sisådär. Jag har samtidigt mer och mer kommit bort från den värsta egna misären medan Stockholm har fått fler tiggare.
Jag har fnyst åt dessa gråtlappar som de fjärran EU-medborgarna har visat upp.
Jag har psykat tiggarna, visat öppet att jag hatade dem, med världsligt gatuspråk.
Men ju längre tid som gått har jag fnyst mindre och mindre. Det började i tankar, fortsatte med att jag gav en slant till äldre kvinnor. Sen till äldre män och handikappade tiggare.
Nu fnyser jag inte alls. Jag har genom saklighet tagit reda på hur deras svåra situation ser ut. Jag har pratat med tiggarna. Skänkt mer pengar och faktiskt kommit dem in på livet.
Det är nämligen som så: Det spelar ingen roll i vilket land en utsatt befinner sig, vi från gatan känner varandra utan att förstå varandras språk.
Bara vi tar den tid som behövs när vi stannar till och bemöter varandra. EU-tiggarna börjar känna mej och fotografen Ekebert, och jag dem.
Nä, idag har jag mer förståelse för rumäner som tvingats resa hit för att bli mätta.
Tänk er gott folk! Du har inte arbetet kvar eftersom just du har blivit halt och svag. Någon försäkring har du inte haft möjlighet till. Därför måste du till Norge för att tigga dej fram så att du får mat.
Det är detta det handlar om i dagens Europa, länder jagar bort sina fattigaste.
Här i Europa i Sverige, ställer sig en rumänsk talesman upp i vårt stadshus, 8 november 2013, under den Europeiska konferensen om EU-migranters situation i Stockholm, och säger rakt ut med en bestämd, lite barsk stämma:
”Det är inte rumäner som tigger här i Sverige, det är romer.” slut citat.
Jag var själv inbjuden till konferensen, för att säga några ord om hur det är att vara hemlös svensk.
Tänk nu tanken, då skulle det kunna se ut så här:
”Nä, finlandssvenskar här i Sverige är inte svenskar. Så det är inte svenskar som åker till Norge för att tigga till mat”
Hör hur dumt detta låter, det låter ju som ett dåligt Norgeskämt.
Kommer vi att se tiggare på gatan i framtiden?
Kan Sverige hjälpa människor i nöd på andra sidan jordklotet kan också Sverige gå i täten och stötta våra EU-grannar Rumänien!
Krönikan har tidigare varit publicerad i tidningen ETC.
