Svea Larsen är med på noterna när det är något på gång på Ekhaga. Här med föreståndare Cecilia Nilsson.
HÄSTBESÖK För några dagar sedan var det än en gång dags för hästbesök på Ekhaga äldreboende i Billesholm. – De flesta boende tycker om djur och kommer ut och hälsar och klappar på dem, säger Cecilia Nilsson, föreståndare på Ekhaga.
Det är soligt och varmt när vi kommer till Ekhaga. Under ett träd på innergården står två islandshästar och låter sig snällt klappas av en efter en av de boende.
- Jag älskar djur för jag har vuxit upp på en gård med många olika sorters, säger Svea Larsen, en av de boende på Ekhaga. Jag bodde på Snorrehus i närheten av Hultet. Vet du var det är?
Svea berättar att föräldrahemmet låg en bit in i skogen. På gränsen mellan Billesholm och Ekeby. Och att hon och de andra barnen fick gå till Ekeby till skolan. Hela långa vägen till fots genom Habergaskogen och vidare. Och sedan hem igen. För att både göra läxor och hjälpa till på gården. Inte minst med djuren.
Hästarna får äpplen av Svea och andra. Snålvattnet rinner längs mularna.
- Det tål väl jag, säger Svea kavat. Har man haft djur alltid så är väl inte lite dregel något att hänga upp sig på!
Livar upp
Också i skuggan, en bit bort från hästarna, sitter ett glatt gäng billesholmare och ekebyare och tittar på. Här sitter bl.a. Ingrid Wall (Ivarsson), Arle Nilsson och Olle Arvidsson. Även om de inte kelar med hästarna så njuter de av den fina dagen och att det händer saker på gården.
De är pratglada och när de hör att jag är från Billesholm börjar utfrågningen. Många av dem känner mina föräldrar, Ethel och Malte Rönnberg, gamla billesholmare de också, med ett förflutet i både Bjuv och Ekeby. Så de skickar med en hälsning från ”hemmet”. Här har de det bra, säger de.
Ryttarna Emma Snygg och Emma Brodén har kommit med hästarna Hektor och Gloi från Hesthaga gård i Ekeby, gränsande till Haberga. Som faktiskt ligger granngårds med Svea Larsens barndomshem, fast ingen av de tre någonsin vetat om varandra. Det skiljer ju onekligen några generationer i ålder.
Hästminne
Emma och Emma har ridit vägen som förr var järnvägsspår men som sedan många år istället är en cykel- och gångväg mellan Ekeby station och Billesholm.
Det är tredje gången flickorna är här och de tycker det är jätteroligt att göra den här utflykten.
- Det är absolut prio ett att se hur glada de boende blir när vi kommer, säger Emma Snygg. Jag har jobbat i hemtjänsten och vet vad det betyder att bryta enformigheten som finns när man är gammal och ensam.
- Jag jobbar här på Ekhaga nu, som städare, säger Emma Brodén. Jag tycker också det är roligt att kunna göra detta och vet hur uppskattat det är.
- Hästarna gillar också att komma hit, berättar tjejerna. De springer som om de visste att det vankas godis vid målet.
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
Toppoäng
Och så lägger flickorna till en väldigt positiv slutkläm:
- Vi gör det här för att vi hoppas att någon annan ska vilja göra detsamma är vi blir gamla.
Det blir 10 poäng till de två Emmorna, eller hur?
Oftast hör vi bara talas om äldreboendena i vår kommun när det händer något extra där. Som det här med hästarna. Men precis som för oss alla består livet på ”hemmen” förstås mest av vardagar. Dagar som kan bli väldigt långa och där man sällan kommer längre än till utegården.
Finns inte tid
Många gånger talas det utanför "hemmen" om hur det är att bo på ett äldreboende. De boende sägs inte komma ut ofta eftersom personalen inte har tid i sina pressade tidsscheman att ta promender. Röda korsmedlemmar brukar på frivilligbasis ta ut de gamla men annars är den ena dagen mest lik den andra. Duscha får man bara en gång i veckan.
Jag undrar hur världen där utanför egentligen ter sig för någon som mer eller mindre frivilligt tvingas bo så här. Själv har jag mycket svårt att ta till mig detta. Vill jag att det ska vara så när det är min tur att flytta in?
Cecilia Nilsson försäkrar att det absolut inte är på detta sätt på Ekhaga:
Tar in vardagen
- Vi arbetar väldigt mycket med att få in vardagen hit, säger Cecilia Nilsson, föreståndare på Ekhaga. Och vi siktar på att göra vardagliga saker även utanför hemmet.
- Det handlar väldigt mycket om att stimulera sinnena, fortsätter hon. Och att personalen har tid att vara med de boende.
Cecilia Nilsson menar att det man gör inte behöver vara så märkvärdigt. Det duger gott med att lyssna på musik. En heldag i Hembygdsparken i Ängelholm för ett tag sedan väckte också minnen på ett fantastiskt sätt. Hur många av de boende har inte varit i Parken och dansat? När de påmindes om det kom samtalen igång......
Gammal hårtork
På tal om minne och sinne så har Ekhaga även gjort s.k. minneslådor som är ett bra stöd för den som vill minnas. Varje sak talar till var och en på ett eget sätt.
- I källaren här på Ekhaga har vi också hittat många gamla grejor, som fanns undanstoppade i källaren och som passar utmärkt i detta sammanhang. Eller vad sägs om en gammaldags hårtork, rullstol och kläder?
Ekhaga har nyligen fått utökat med en särskild tjänst som ska handha just frågan om aktiviteter.
Och vardagen just nu – vad innehåller den förutom hästbesök?
Glass och saft
- Just nu handlar vi och äter upp mycket glass, skrattar Cecilia Nilsson. Det är mycket populärt med glass här. Och saft.
- Annars är de boende mycket ute på innergården eller uteplatsen mot skogen. Där finns staket och där kan alla gå omkring om de känner för det.
Relativt nytt är också det utökade antalet P-platser på huvudgatan utanför Ekhaga. En porttelefon har också monterats upp på den sidan av byggnaden och många besökare uppskattar att kunna komma in den vägen.
Antalet boende på Ekhaga är 37 och av de fyra avdelningarna är tre vikta för demensboende.
Text och foto: Marianne Rönnberg Galmor
