Eventuella fördomar om vad det skulle föra med sig att låta ensamkommande flyktingbarn bo på Rosentorp i Olstorp har kommit på skam. Enligt grannarna är Olstorp en lika lugn plats på jorden nu som före barnens ankomst.
ROSENTORP Tre månader har gått sedan kommunen berättade att ensamkommande flyktingbarn skulle flytta in på Rosentorp. En del närboende oroade sig för hur det skulle gå. Idag går barnen i skolan och trivs och grannarna är också nöjda.
Det är fikadags när vi en vacker eftermiddag i september besöker Rosentorp för att höra hur det ordnat sig för de fem barn som flyttat in i det före detta pensionatet. Vi slår oss på svenskt sätt ner runt det stora matbordet och pratar till kaffet och småbröden.
Det är jag, personalen, en tjänsteman från kommunen och pojkarna Mohammad, Sebgat och Morteza från Afghanistan, Kastriot från Albanien och Haben från Eritrea. Alla 15 och 16 år gamla förutom "lillebror" Kastriot, som bara är 12.
- De fem är som en syskonskara, säger Daniel Johansson, platschef på Rosentorp. De är ju här på samma premisser och det svetsar samman dem, även om de inte kände varandra eller hade träffats, innan de flyttade hit.
Förbereder sig
Killarna går i skolan och lär sig svenska. Just nu i en förberedelseklass på Futurum, Bjuvs kommuns egen vuxenskola, och i takt med att språkkunskaperna växer lägger man till fler ämnen från läroplanen. För att så småningom kunna lämna Futurum, gå i en vanlig, svensk skola, få fler kamrater och bygga sig en egen tillvaro.
- Rent principiellt kan man bo så här tills man är 21 år men det är inte målet för barnen, förklarar Daniel Johansson. De är just nu under utredning för permanent uppehållstillstånd (PUT) och går det som tänkt vill de sedan ha eget boende.
Bra på svenska
Vi gör hela vår intervju på svenska. Fastän det inte gått mer än max tre månader så talar och förstår pojkarna redan vårt språk. En tanke slår mig: Undrar om jag fixat det på deras på lika kort tid?
Mohammad berättar om en lång resa från hemlandet till Bjuv. En ensam resa som tog honom genom många länder. Sin familj förlorade han kontakten med "någonstans nära Turkiet".
Mohammad tycker det går bra, både att anpassa sig till att vara här, och att gå i svensk skola.
"Jobbigt flytta runt"
- I Afghanistan har vi samma skolsystem som här, så det är inga problem. Det jobbiga var att flytta runt som jag gjorde innan jag kom hit. Men här har vi det bra och alla är vänliga och hjälpsamma.
Sebgat och Morteza är mer tystlåtna och vi pratar inte om hur de kom till Sverige. Och vi ska heller inte egentligen fördjupa oss i vägarna människor tvingas ta för att komma i säkerhet – bort från krigs- och våldshärjade länder där allt kan hända och inget är säkert. Alla pojkarna har syskon som de lämnat efter sig och det säger sig självt att tillvaron ibland också är mindre lätthanterlig än vid detta kaffebord just i denna stund.
"Spelevinken"
Den yngste, Kastriot, är desto mer pratsam. Han är glad att bara killar bor på Rosentorp och vi anar att han nog precis är i den åldern då killar brukar vara rädda för "tjejbaciller".
- Jag är från Göteborg, säger han och ser både allvarlig och glad ut samtidigt. Jag bodde där tidigare och har kompisar där.
Kastriot är överhuvud taget den i gänget som märks mest. Han skojar och skuttar runt och får med sig föreståndaren och kommunens informationsansvariga Josefine på en match på hockeyspelet.
Egen myshörna
På ena kortändan av det stora mat- och samlingsrummet på Rosentorp finns en alkov ett trappsteg högre än resten av rummet och där har killarna inrett en speciell myshörna. Golvet är heltäckt med mattor. Längs ena väggen ligger många kuddar. Hedersplatsen intas av en TV omringad av växter och så finns det en fåtölj här också.
Föreståndare Daniel Johansson provsitter pojkarnas myshöra.
- Vi har gjort ett rum som ser ut som hemma, förklarar pojkarna för mig. Du förstår att hemma hos oss sitter vi inte i soffor och fåtöljer som ni gör här utan vi har tjocka mattor på golvet, som vi sitter på. Och kuddar.
- Vi har möbler också men det är för de äldre eller handikappade, som har svårt att sitta på golvet, förklarar Morteza.
En trappa upp
Morteza är också den förste som visar mig sitt rum på andra våningen på Rosentorp. Ett ungdomsrum som vilket som helst. Säng, skrivbord, en liten soffa. Med ett fönster med utsikt över gården och bort mot grannens.
- Där jag kommer ifrån i Afghanistan är husen bara i ett plan. Vi har ingen övervåning och ingen utsikt som jag har här, berättar Morteza.
- Vi har en mur runt våra hus, fortsätter Morteza. Så vi kan inte titta ut och se vad andra har för sig på det sätt jag kan här.
Jag vet vad han menar. Det har jag sett på TV, i reportage från Afghanistan.
Också Haben från Eritrea visar sitt rum. Ett i princip likadant som det Morteza har. Haben berättar att han är ovan vid att sova i eget rum.
- Där jag kommer ifrån har vi stora rum där flera sover tillsammans, förklarar han. På madrasser på golvet. Vi har inte sängar som de här.
Lyx eller inte?
Jag tänker på hur det vi i Sverige tycker det är självklart att ha eget rum. En lyx vi i vårt land tar för självklar men som kanske av andra uppfattas annorlunda. Om man hamnar långt ifrån familj och syskon, i ett land med helt andra traditioner och vanor än de man själv vuxit upp med, hur kul är det då t.ex.att ligga bakom en stängd dörr, ensam med sina minnen och tankar?
- Från början fanns det TV på rummen, berättar Daniel Johansson. Men dem tog vi snabbt ut. Istället har vi TV:n i hallen tillsammans med en soffgrupp. Vi vill att barnen är tillsammans så mycket det går istället för att isolera sig på rummen. Vilket ju kan vara fallet, särskilt när man är nyanländ och inte känner någon annan.
Bred kompetens
Teamet som arbetar på Rosentorp består av 11 personer som går i skift. Det finns alltid två peronal i tjänst, dygnet runt. Daniel Johansson har arbetat på ett boende, motsvarande Rosentorp, i Malmö och har gjort en i sammanhanget litet ovanlig rekrytering av medarbetare.
- De flesta motsvarande boenden har övervägande socionomutbildad personal, säger han. Jag har velat bryta upp det mönstret och har därför förutom socionomer också anställt flera behandlingspedagoger samt en person som är specialiserad på internationell immigration och etniska relationer.
Se och hjälpa
Utbildningspedagoger är tränade i att se mönster i människors beteende och förstå vad detta kan bero på. Samt förstås, veta vad som behövs för att möta situationen på ett adekvat sätt.
- Rosentorp har en personalstyrka som är "bred" både kompetensmässigt och när det gäller ålder och erfarenhet. En styrka när det gäller att förstå människor och kunna hjälpa dem, förtydligar Daniel Johansson.
"Som föräldrar"
- Barnen har bildat en "syskonskara" med allt vad det innebär. Sammanhållningen är positiv men när diskussionens vågor emellanåt börjar gå för höga får vi, precis som föräldrar, gå in och bryta, säger Weronika Persson, behandlingspedagog.
Fotboll förstås!
Vad gör då pojkarna efter skolan? Ja, först och främst spelar de fotboll. Det finns det också gott om utrymme för på Rosentorps egen tomt. Men förutom hemma i Olstorp så spelar fyra av killarna för Bjuvstorps IF - med träning i Gunnarstorp. Kastriot byter efter vår intervju om till fotbollskläder. Medan han förväntansfullt hoppas på att någon vuxen ska köra honom till träningen - så att han slipper cykla - säger han med självklar min:
- Jag ska spela i Milan. Jag ska bli som Zlatan.
Den ende som inte spelar fotboll är Haben. Han cyklar istället till Billesholm och tränar taekwondo.
Hittar själv nu
Från början när de fem kom till Rosentorp behövde de sällskap av personal för att hitta till skolan, träningen osv. Men nu klarar de sig själv på cyklar, bussen, till fots osv.
- Vi går ofta till Bjuvs bibliotek efter skolan, säger Mohammad och de andra. Där finns lexikon som vi behöver för svenskan.
- Och internet! lägger Kastriot snabbt till. Jag går till biblioteket för att använda internet.
För vad? Kastriot ler:
- För att spela spel! svarar han snabbt. Det är roligt med spel.
Grannarna?
Hur har det då gått med grannarna sedan pojkarna flyttade in?
- Det har gått bra, säger både Daniel och Weronika. Någon har kommit med kläder och någon har varit med och sparkat boll. Ingen har klagat. Det enda udda är några som gått i här utan att fråga om det är okej.
- Det känns konstigt, för det här är ju barnens hem och inte går jag väl rakt in i någons hem utan att knacka eller be om lov? tillägger Weronika.
"Fungerar utmärkt"
Vi knackar på hos närmsta grannen. Att personalen tycker allt går bra är förväntat men vad säger de som bor intill verksamheten?
- Det fungerar alldeles utmärkt, svarar Lena Gustavsson, som vi stör mitt i middagslagningen.
- De har lärt sig svenska på rekordtid och är över huvud taget väldigt duktiga och artiga. Om fotbollen kommer in på vår tomt till exempel, så knackar de på och frågar om de får hämta den.
Peter Persson bor också granne med Rosentorp:
- Jag trodde aldrig att det skulle bli problem att ha dem här. Och det blev det inte heller, konstaterar han.
Text och foto: Marianne Rönnberg Galmor
