DAGEN EFTER 1 Cirkusen i Malmö är över och det är dags för utvärdering.
Inför sammandrabbningen runt Eurovision sa polisens kommenderingschef Petra Stenkula att myndigheten kommer att ”agera tidigt, gränssättande och ha en låg tolerans” mot stök. Vad det i praktiken innebar fick en vän till mig och hans kompis erfara när de istället för att få yttra sin åsikt hamnade i polisens fyllecell!
Men vi tar det från början:
Glad i hågen åkte vännen med sin kompis till Malmö. I bagaget – en Israelflagga. Väl i Malmö på Stortorget, där propalestinierna hade demonstrationstillstånd mitt på torsdagen, åkte den blå-vita flaggan upp. Vilket tände en ”eld” bland de övriga demonstranterna. En stund blev stämningen riktigt hotfull men så dök poliser upp.
- Ni kan inte vara här med den flaggan, sa de.
- Vi har väl rätt att uttrycka vår åsikt i frågan, kontrade Israelvännerna.
- Jo men nej. Inte här där Palestinasympatisörerna har tillstånd, blev svaret.
Israelvännerna fördes bort
För att göra en lång historia kort gav polisen, sedan de beslutat sig för att föra bort grabbarna en bit från Stortorget, lov att stå med Israelflaggan på 1-2-3 andra platser. Den ena längre bort från Stortorget än den förra. Men oavsett var de vecklade ut sin blå-vita flagga så rusade ilskna Palestinavänner fram och ställde till bråk.
Till slut körde därför polisen, som följde utvecklingen, fram en piket och drooog in min vän & Co i den. Killarna med Israels flagga alltså. Inte bråkmakarna som var många fler och påtagligt arga och hotfulla mot dem. Gång på gång. Och som absolut aldrig lärt sig . respektera svensk yttrandefrihet.
Inne i piketen fick min vän och hans kompis sitta på golvet. De undrade förstås över den omilda behandlingen och hävdade om och om igen sin yttrande- och demonstrationsrätt. Ville veta varför DE fördes bort istället för de som ville attackera dem.
"För er skull"
- Vi gör det för er skull, var polisernas återkommande svar.
Efter nån halvtimme behövdes piketen dock plötsligt till annat och då kördes istället en buss fram. Inredd med två separata ”boxar” med ett litet fönster. Som männen istället sattes i. Och så gick färden till polishuset och häktet!
Med en konstapel under varje arm och ett stadigt grepp bakom ryggen fördes båda killarna in. Påpekandet att de själv kan gå hörsammades inte.
De strippades på alla ägodelar. Mobil, plånbok, bankkort osv. Precis som på film lades allt noggrant i plastpåsar som stannade på intaget.
Två timmar i fyllecell
Männen själva låstes sedan in i var sin fyllecell! Med inplastad madrass på golvet, vattenkran i väggen och toastol. Men ingen stol att sitta på. En gång i halvtimmen tittade någon in genom en liten lucka i dörren "för att se så jag inte skadat mig", som kompisen uttryckte det.
Efter cirka två timmar öppnades till slut dörren till cellen där min vän satt.
- Ni ville ju gå på den proisraeliska demonstrationen, sa polisen som öppnade. Och nu har den börjat så du kan gå dit nu.
De beslagtagna tillhörigheterna återlämnades och min vän gav sig ensam av mot centrum. Efter nån kilometer ringde hans olycksbroder och sa att han nu också släpptes och så återförenades de.
Det kommer mera
Timmarna som följde var hyggligt fridfulla. På Davidshallstorg, där Israelvänner hade tillstånd att samlas mellan klockan 18-20, liknade demonstrationen mest ett vanligt kalas. Med sång och musik ville man hälsa den israeliska delegationen och sångerskan Eden Golan välkommen.
På Davidhalls torg fanns många journalister som antagligen förväntade sig konfrontationer, något att skriva om och bra bilder. Propalestinier försökte också ta sig in till Israelvännerna. Genom polisens "vägg" av tätt uppställda bepansrade specialfordon. Men det gick inget vidare.
Med ett undantag: en totalt upphetsad journalist vid namn Kajsa Ekis Ekman. Som för full hals skrek "folkmördare, folkmördare" mot dem som fanns på torget. Innan polisen förde bort henne. Se där! Ett litet ”tuggben” till media. Som tacksamt förmedlade Ekis öde till sin publik.
"De är ju bara barn"
Dagen hade bjudit min vän & Co. på dramatik och det fanns många intryck att smälta. Men det skulle, visade det sig, komma mer.
När eftermiddagen övergick i kväll så var till slut dags för killarna att resa hem. De satt på Malmö Centralstation och väntade på sitt tåg när ett gäng på 10-15 unga män med Palestinaflaggor plötsligt dök upp. Och som när de såg Israelflaggan omedelbart gick till attack. Verbalt till att börja med. Och strax var polisen också där. Men inte för att få bort bråkmakarna utan för att börja förhöra männen med Israelflaggan.
- När jag frågade polisen varför VI förhördes och inte killarna så fick jag till svars: Men de är ju bara barn….., berättar min vän.
- Poliserna som tidigare på dagen till slut satte oss i fyllecellen för att ”skydda oss” från att bli angripna av Palestinavännerna sa samma sak, fortsätter min vän. Vi pekade ut olika barn och unga på Stortorget som hotade oss och det enda vi fick till svar var: Men de är ju bara barn.
Missade tåget hem
De nya polisförhören Israelvännerna utsattes för på Centralstationen gjorde att de missade det tåg de räknat med att ta.
- När jag berättade att jag inte skulle vara hemma förrän klockan sex nästa morgon om jag inte hann med nästa tåg i tabellen så lät poliserna oss till slut gå.
Mönstret går igen
På lördagen läser jag själv en artikel om en händelse inne på Malmö Arena som får mig att känna igen mönstret i behandlingen av min kompis. En israel i publiken säger till en buande Israelhatare som stör att sluta skrika.
Det resulterar i att vakterna i arenan ”eskorterar” israelen långt bort från platsen där han stod vid scenen och långt upp på en avlägsen läktare. Väktaren blir sedan sittande bredvid honom så att han ”inte kan gå ner till scenen igen”.
En kvinna berättar i en Facebookgrupp som jag är med i att även hon först bort av polisen sedan hon i centrala Malmö hållit upp en israelisk flagga.
Störst och värst vinner
Slutsatsen jag drar av hur polisen lagt upp sitt lågtoleransarbete under Eurovision är: Störst och värst vinner. Det vill säga – i Malmö denna helg var det hatiska, ibland till och med mordlystna Israel- och judehatare som hade företräde. För polisen är det så mycket lättare att sätta de få som vill visa sitt Israelstöd i fylleceller! Och så är man av med problemet.
Fast av och av. Det stämmer ju inte. Problemet med dessa rabiata utfall mot allt som kan förknippas med den judiska staten Israel försvinner ju inte av att polisen verkar ha kapitulerat. Problemet förvärras istället. Hatarna ser att de i skydd av sin storlek och hätskhet bara kan fortsätta.
Vadå yttrandefrihet?
Här har våra politiker verkligen något att reda ut. Om det inte är så att vi är på väg mot en framtid där gatans parlament med uppror och hot om våld, ska styra oss istället. Vi ska kanske i mångkulturens namn ge upp vår demokrati?
Vi får se. Det är hur som helst inte långt kvar till nästa riksdagsval.
Marianne Rönnberg Galmor
