OMSORG Att utan förvarning plötsligt få veta att man ska flytta från en trivsam lägenhet till ett enkelrum är inte roligt. Är man dessutom närmare 90 kan det bli riktigt jobbigt.
Jag är på Solhemmet i Ekeby. Inbjuden av goda vänner på kaffe hos 89-åriga Gunni Karlsson.
Gunni, hennes son Sten och svärdotter Zandra är upprörda över att Bjuvs kommun hals över huvud som det verkar, tvingat Gunni flytta flera gånger. Inom loppet av ett halvår.
Gunni Karlsson sitter i rullstol efter en stroke för ett antal år sedan. Hon kan inte gå och behöver hjälp med toabestyr många gånger per dygn. Att hon inte alls själv kan gå och stå innebär också att hon inte orkar laga sin egen mat.
Stortrivdes en trappa upp
Tills för drygt ett halvår sedan bodde Gunni i en av de omtalat rymliga och praktiska tvårumslägenheterna en trappa upp på det kommunala vårdboendet Solhemmet i Ekeby. Hon stortrivdes och tyckte att hon kunde inte ha det bättre.
- Först bodde jag på andra våningen, berättar Gunni. I en fin, rymlig lägenhet som jag möblerat hemtrevligt med mina egna möbler. Jag trivdes mycket bra. Både med mitt boende och all underbar personal här.
Flytt efter brandinspektion
Men en dag blev det brandinspektion på Solhemmet och resultatet av den blev för Gunnis del att hon som rullstolsbunden var tvungen att flytta till markplan. Hiss finns men skulle det börja brinna kan man såklart inte använda den.
- Det var inget att opponera sig mot, säger både Gunni, Sten och Zandra. Det beslutet var helt rätt och vi flyttade en trappa ner.
”Jag blev deprimerad”
Även denna gång fick Gunni en ljus, fin lägenhet. Lik den tidigare med ett rymligt vardagsrum och ett lika rymligt kök, sovrum och badrum. Det behövs ju såklart utrymme för att kunna ta sig fram och runt i en rullstol. Och många är de som under åren lovordat just Solhemmets tvårumslägenheter för dess rymd.
Men den första tiden efter flytten en trappa ner kände sig Gunni ändå inte riktigt glad. Hon hade svårt att vänja sig vid omställningen.
- Jag blev deprimerad, säger hon. Jag sa att jag trivs inte. Men sedan kom trevnaden. Det tog fyra månader innan jag kände att jag trivdes.
- Och så ska jag iväg igen. Och igen…….
I två månader hann alltså Gunni vara fullt hemmastadd i det nya boendet. Med sina egna möbler och tillhörigheter. Och samma "goa" personal.
Och så kommer nästa "nyhet" från kommunen:
- Du ska flytta! Till ett rum med bad. I andra ändan av huset.
Jag antar att det känns som att behöva flytta från sitt eget ombonade hem - till ett studentrum! I gemensam korridor!
Det är bara det att Gunni inte är varken ung eller student längre. Att plötsligt ryckas upp och flytta runt i hennes ålder, skapar både oro och förvirring. Det vet alla som har med gamla människor att göra. Och Gunni är inget undantag.
”Varför gör de så här?”
- Sedan de sa till mig här att jag ska flytta igen har jag helt tappat lusten, säger Gunni medan tårarna stiger i ögonen på henne.
- Jag har jobbat och gjort rätt för mig hela långa livet. Och så ska jag flytta från mitt fina hem till ett enkelrum...... Varför gör de så här mot mig?
Nedskärningar på gång
En del av bakgrunden är uppenbarligen att Bjuvs kommun omorganiserat och nu skär ner på vård och omsorg, bla på Solhemmet i Ekeby. Enligt kommunalrådet Mikael Henrysson är efterfrågan idag på demensboende inte så stort.
De 15 demensplatserna på Solhemmet är därför redan borta och det är i ett av rummen som tidigare användes som sådant boende som helt friska Gunni nu placerats.
Nytt med hemtjänst
Gunni skulle kunna för all del rent teoretiskt kunna stanna i sin tvåa. Men då med Hemtjänst till hjälp. Inte Solhemmets personal.
- Det är nytt, förklarar Zandra. Och har du Hemtjänst får du bara komma till matsalen till middagen. Övriga måltider får du fixa på annat sätt. Sitta ensam hemma och äta. Vilket ju tex inverkar negativt på det sociala umgänget.
Gunni vill och kan dock inte ha hemtjänst.
”Jag vill ha omsorgen”
- Jag vill ha omsorgen! Hemtjänsten fungerar inte för mig, förklarar hon. Jag har haft dem förut men de håller inte tiderna utan kallas hit och dit. Kommer när de kan.
- När jag behöver hjälp till toaletten kan jag inte vänta på dem. Det tar alldeles för lång tid. När jag trycker på mitt larm är det NU som gäller. Inte när det passar Hemtjänsten. Och så kan jag ju inte gå. Inte laga mat själv.
Mycket orolig
- Jag har inte gjort annat än grubblat och grubblat på det här, säger Gunni. Hur ska det bli? Vilka ska nu hjälpa mig?
- Ja, hon har gått ner sig rejält, säger svärdottern Zandra. Hon har inte kunnat sluta oroa sig för hur det nu ska bli.
- Och vi undrar också varför hon utsätts för detta av kommunen. Det är bara 6 månader sedan första flytten. Kunde de inte presenterat en bestående lösning redan då? Och besparat henne denna extra oro och rädsla?
Mindre men dyrare
Från 14 september bor nu Gunni i sitt rum. Men redan när jag var på fika några dagar dessförinnan så passade vi på att ta en titt på det nya.
Den nya bostaden är 20 kvm mindre än den gamla. Alltså ett rum istället för två. Och vi ser naturligtvis att det blir trångt med både möbler och rullstolssvängrum.
I rummet finns bara ett garderobsskåp och Gunni har begärt ytterligare ett. Det måste placeras i den lilla hallen så att rullstolen inte fastnar - och det är nog på håret. Men ett 89-årigt liv ryms för de flesta knappast i en garderob.
”Operation Peppning”
Vi snurrar runt i rummet som ska rymma säng, köksmöbler (1 bord + två stolar) och soffgrupp, byrå och TV.
Kommer fram till var sängen passar bäst och hur resten kan placeras.
Gunni är glad att vi alla engagerar oss och verkar få lite hopp. Kommer på vilka gardiner som kan passa var.
Det blir nog att byta ut köksbordet för 4-6 personer till ett mindre bord mot väggen. Med bara 2 stolar. Men badrummet blir godkänt.
Kan det bli som hemma?
Jag lockar med mig Gunni till gemensamhetsutrymmena som finns lite längre bort i korridoren; TV-rummet och köket. Eftersom det förutom Gunni och ytterligare 2-3 personer inte verkar bo så många i detta hörn av byggnaden kan det kanske kännas som "hemma"?
Bäst av allt är ändå utgången till trädgården!
- Kom Gunni, säger jag. Kolla!
- Ja där är ett körsbärsträd, svarar hon.
Det vet hon redan och vi skojar om att hon ska ropa "Ta mig till körsbärsträdet" när hon vill ut dit.
När vi går tillbaka till lägenheten Gunni då bara har några timmar kvar att bo i verkar hon på lite bättre humör än när jag kom. Det bekräftar även Zandra och Sten.
Beslut utan dialog
- Hon har varit så ledsen så det är inte klokt, säger de. Och vi är alla fortfarande mycket upprörda över hur Bjuvs kommun skött det här.
- Brandskyddet och deras skäl till att hon fick flytta accepterade vi utan snack. Men resten?
- Att bara - över den boendes huvud - bestämma att "nu ska du flytta igen" är inte okej. Hon har inte haft något att säga till om själv utan behandlats som ett kolli.
Mindre OCH dyrare
- Dessutom placerar de henne i ett litet rum. Tjugo kvadratmeter mindre än tidigare. Inget kök utan bara en kokplatta och en liten vask i hallen. Och med reducerad tillgång till matsalen.
- Och det har kommunen dessutom mage att ta betydligt mer betalt i månaden för!
- Jag vill ha mina grejer kring mig. Det här är Inget man tänker man ska uppleva när man är såhär gammal, avslutar Gunni Karlsson.
Epilog
Men så här är det alltså att vara gammal i Bjuvs kommun. Du behöver hjälp men när viktiga beslut ska tas görs det ovanför ditt huvud. Den stolta devis kommunen en gång hade och som löd – I Bjuv har vi ett värdigt åldrande – är tydligen som bortblåst. Som gammal och försvagad är det lätt att känna sig mindre värd. Åsidosatt. Hade metoden dialog och medinflytande - som vi exempelvis kräver på våra arbetsplatser under livets aktiva skede - istället praktiserats – så hade säkert depression och oro kunnat undvikas hos de gamla.
Har du själv erfarenhet av liknande så hör av dig till mig.
Fotnot: Redaktionen återkommer snart med fakta om nedskärningarna och omstruktureringarna som pågår inom äldre- och demensvården i Bjuvs kommun.
Hur organisationen i sin helhet ska fungera är det i dagsläget ingen - förutom möjligen de ansvariga i kommunhuset i Bjuv - som vet. Detsamma gäller hur befintlig personal ska jobba. Ett chefsbyte sägs också vara på gång på Solhemmet. I sig inget nytt inom Bjuvs vård- och omsorgsverksamheter.
Bjuvsweek har sökt Socialförvaltningens chef Jessica Alfredsson för ett klargörande. Men ännu inte fått kontakt.
Marianne Rönnberg Galmor
Chefredaktör bjuvsweek.se
Status på kommunens tre äldreboenden pekar enligt denna interna kartläggning på minus 70 mkr vad gäller fastighetsunderhåll mm. Vilket såklart spelar in i helhetsdiskussionen om framtidens äldreomsorg i Bjuv, Billesholm och Ekeby.
https://www.bjuvsweek.se/nyheter/omfattande-behov-fornya-bjuvs-aldreomsorg
