Till minnet av Förintelsens offer - och hjältar

FÖRINTELSEN På torsdagskvällen högtidlighölls minnet av Förintelsen på Dunkerska kulturhuset i Helsingborg. Förintelsen som berövade sex miljoner judar livet.

Raoul Wallenberg var, för dem som inte vet det, en svensk diplomat som på sin arbetsplats Svenska legationen i Budapest, Ungern, under Andra världskriget räddade uppskattningsvis 10 000 judar undan Förintelsen.

Men när den sovjetiska arméns intog Budapest evakuerades den svenska legationens personal av den ryska militären. Den 17 januari 1945 greps Wallenberg av sovjetiska myndigheter efter misstanke om spionage och försvann. Ingen vet sedan dess med säkerhet vad som hände honom och vart han tog vägen.

Hans gärning för judarna lever trots hans okända öde ljust i minnet både hos överlevande och deras barn, barnbarn osv. Det vittnade Cecilia Åhlberg, barnbarn till Raoul Wallenbergs syster och representant för Wallenberg Academy, om.

- Raoul är min inspirationskälla, sa hon. Hans var filmen Röda Nejlikan från 1934. När han såg filmens huvudrollsinnehavare Leslie Howard rädda livet på människor som hotades av döden sa han: Så vill jag också vara!

Samtidigt som detta hände letade såväl Svenska Utrikesdepartementet som flera judiska världsorganisationer, Svenska röda korset, den schweiziska legationen och den påvlige nuntien efter någon att skicka till ambassaden i Ungern. För att försöka rädda Ungerns judiska befolkning.

Raoul Wallenberg var deras man. Året var 1944 och han kunde inte komma fort nog till sin nya arbetsplats. Hans uppdragsgivare hade skickat mycket pengar med honom och väl framme ordnade han snabbt så att alla som sökte skydd på ambassaden fick det som kallas för svenska skyddspass.

- De såg mycket officiella ut, berättade Cecilia Åhlberg. De hade många stämplar och symboler. Blå-gula fält och Tre kronor. Och de var på både ungerska och tyska så att ingen i Budapest skulle missa att innehavarna skyddades av Sverige.

- Legationen – dvs Raoul och hans medarbetare  –  fick tillstånd att utfärda 4 500 skyddspass, fortsatte Cecilia Åhlberg. Men genom att dela in dem och numrera i a-, b- och c-klasser lyckades de i själva verket rädda uppskattningsvis 10 000 människor.

Var fick då Raoul Wallenberg sitt mod ifrån? Modet att trotsa våldsamma nazister och deras sympatisörer.

- Raoul tyckte inte själv han var modig, avslutade Cecilia Åhlberg.

- Men han vågade trots allt när det gällde stå för det som enligt hans uppfattning måste göras: Att rädda så många utsatta, oskyldiga människor som möjligt undan döden.

Av Sveriges legationspersonal tilldelades efter andra världskriget Raoul Wallenberg, Valdemar Langlet, Per Anger, Ivan Danielsson och Lars G:son Berg den israeliska utmärkelsen Rättfärdig bland folken.

Humanisten
På torsdagseftermiddagen avtäcktes som sagt ovan en minnesstaty för Raoul Wallenberg i Helsingborgs hamn. Dit många danska judar räddades undan nazisterna i samband med ockupationen av Danmark.

Statyn heter Humanisten och symboliseras av en diplomatportfölj. Den är skapad av Ulla och Gustav Kraitz och under minneshögtiden senare på kvällen berättade Gustav Kraitz om själva upphovet till verket.

Gustav Kraitz var ung när Andra Världskriget härjade som värst i Ungern och han hade många judiska skolkamrater och vänner. Icke-judarna som Kraitz skyddade sina judiska kamrater men till sist räckte inte det.

- I vår krets fanns en judisk flicka vars far var bagare, berättade Kraitz. Bröd var viktigt för alla, även för vakterna vid ingångarna till ghettot där vår judiska väninna bodde. Och brödet gjorde att de kände igen henne och lät oss – hennes vänner gå in och ut och hälsa på henne.

- Vi var ofta i det stora huset som bageriet låg i. Och en vän till mig blev djupt förälskad i en annan judinna där. Det var så härligt att se kärlek i den annars så grymma tillvaron vi levde i, berättade Kraitz.

En dag sa Kraitz vän att ”jag ska ta ut min flickvän ur ghettot”. Och så kom det sig att han och hon tillsammans vandrade på Tobaksgatan mot avspärrningarna, tog sig förbi vakterna och ut i det övriga Budapest.

- Men de kom inte långt, fortsätter Kraitz. Hon såg judisk ut och greps nästan direkt av soldaterna. Och fördes till ett koncentrationsläger.

Min kamrat fick så småningom veta att hans älskling bränts ihjäl i gasugnarna i lägret. Han förlorade förståndet av detta. Och historian slutar med att han i sin förtvivlan hettade upp sin egen kamin i hemmet tills den glödde. För att till slut krama om kaminen. Och bränna sig själv till döds.

- Och ni ska veta, fortsatte Kraitz, att i min staty till minne av Förintelsen och Raoul Wallenberg så finns det tre gatustenar från Tobaksgatan i Budapest. De stenar som vår judiska väninna tog några av sina sista steg på innan hon dödades av nazister.

Bland talarna på Dunkers på torsdagen fanns även bla Björn Wiman, författare, debattör och kulturchef på Dagens Nyheter, och Svante Weiler, journalist, bokförläggare och ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism.

Varför ska man fortsätta berätta och minnas Förintelsen? Det hände ju för så länge sedan.

Svaret är enkelt. Det var ett av vår historias största planerade folkmord. Och om vi minns förhindras vi i bästa fall ifrån att begå liknande brott mot mänskligheten igen. Eller omvänt – förhindrar vi att någon gör så här mot oss.

Om detta har jag lovat att berätta
Även jag har en historia att berätta om Förintelsen av några av dess offer – i min familj. Den kan du läsa här.

Under Förintelsen dödades sex miljoner judar, en miljon romer och ett stort antal handikappade, homosexuella och andra för Hitler och hans nazister oönskade samhällsgrupper.

Marianne Rönnberg Galmor