Om detta har jag lovat berätta

Cipora och Joseph, de barn som Rakel och Alexander Figa fick efter kriget föddes i Tyskland. Men så snart det gick flyttade hela familjen till det nybildade Israel. Foto: Privat.

AUSCHWITZ Jag kände en gång Rakel Figa. En tvåbarnsmor som deporterades till Auschwitz men som efter kriget hade förlorat barnen och största delen av familj och släkt. Hon berättade sin historia för mig. Jag lovade att fortsätta berätta den för världen.

Rakel bodde som gift i en liten by i Polen som fortfarande finns och heter Procowitze. Hennes man hette Alexander och deras barn Moshe och Blume. En pojke och en flicka. Fyra och sex år gamla den dag kriget kom till Polen.

Rakel var hemmafru och maken både skräddare och hästhandlare. När Andra Världskriget pågått ett tag florerade rykten i byn om att tyskarna jagade judar och förde bort dem. Oklart varför. Men då tog sig Alexander och andra judiska män i byn in i Ryssland, till staden Lemberg. Bara männen lämnade alltså. Att någon skulle vilja kvinnor, gamlingar och barn något illa kunde man vid denna tid inte föreställa sig.

Rakel och barnen var kvar i byn tillsammans med Alexanders gamla föräldrar. Efter ett tag lade sig ryktet och männen kom tillbaka från Ryssland.

Men så en dag kom tyskarna i alla fall.

Tredje gången gillt - för nazisterna
- Jag glömmer det aldrig, berättade Rakel för mig när hon bestämde sig för att berätta sin historia för mig.

- Nazistsoldaterna finkammade byn och två gånger lyckades vi och barnen gömma oss.

Från ett gömställe i ett högt sädesfält kunde Rakel bl.a. se hur tyskarna sköt en ung kvinna som i chocken över vad som hände födde tvillingar. Mitt på ett tröskat fält. Både kvinnan och de nyfödda små avlivades direkt på plats. En officer tog fram sin pistol och efter några sekunder var det hela över.

- Den tredje gången soldaterna kom för att fånga in fler judar hade vi inte samma tur som de första två, fortsatte Rakel. Då tog de oss också. Mig, min man och våra barn Moshe och Blume.

- Som tur var hade mina svärföräldrar avlidit tidigare, sa hon. Så de slapp uppleva det som sedan följde.

Barnen försvann
- Vår första ”anhalt” blev ghettot i Krakow, som var den närmsta större orten räknat från vår by.

I Krakow fick barnen vistas på Kindergarten – en sorts förskola – medan de vuxna tvingades att arbeta på en fabrik i en annan del av staden. Den polske lägerkommendanten lovade alla föräldrar att barnen skulle vara trygga på förskolan medan de vuxna var på arbetet.

Men en dag när Rakel och Alexander kom tillbaka så var Kindergarten tom. Inga spår fanns av alla barn som funnits där på morgonen.

- Vi frågade och frågade men ingen kunde säga vad som hänt med barnen, berättade Rakel.

Alexander hade så länge jag kände honom alltid ett gammalt svart-vitt och mycket tummat fotografi av barnen i plånboken. Det var mer än 30 år gammalt när han visade mig det första gången. Och det finns alltid närmast hans hjärta. I innerfickan i jackan. Aldrig någonsin glömde han sina små.

Levde på hoppet
Trots efterforskningar både under och efter kriget har ingen någonsin kunnat berätta för Rakel och Alex vad om hände med barnen. Någon har fört fram en teori om att nazisterna lastat barnen på lastbilsflak och avlivat dem med bilens avgaser. Under kriget ett av många sätt att göra av med människor. Röret vändes helt enkelt in under kapellet och gasen dödade.

Ovissheten om vad som verkligen hände barnen har samtidigt som den varit förlamande för Rakel och Alexander också under hela resten av deras liv gjort att de närt ett visst hopp om att träffa sina barn igen.

- Tänk om de klarat sig. Tänk om de inte är döda, har jag hört Rakel säga flera gånger. Tänk om jag en dag, när jag går någonstans i världen, plötsligt ser Moshe eller Blume.

Stark livsvilja
När barnen försvunnit från ghettot dröjde det inte länge förrän Rakel transporterades till Auschwitz-Birkenau. Alexander hamnade samtidigt i koncentrationslägret Mauthausen, i nuvarande Österrike.

Apatisk av sorg och saknad efter barnen, maken, föräldrarna, syskon och andra familjemedlemmar stannade Rakel i träbritsen när fångvaktarna blåste i visselpipor och alla andra sprang till Appelplatz. Lägrets uppsamlingsplats.

- När barnen försvunnit brydde jag mig inte om någonting, sa Rakel. Jag bara låg. Jag åt inte. Drack knappt. Jag ville bara dö. Om soldaterna ville skjuta mig så brydde jag mig inte.

Men, frågade jag, klar över vilken fara det måste ha varit att trotsa vakterna på detta sätt. Vad hände? Hur överlevde du?

- Det var en läkare som fick mig att vilja fortsätta, berättade Rakel. Han hade också barn som försvunnit på liknande sätt som våra. Och han sa till mig: "Frau Figa, vi måste överleva. För barnens skull. Om de fortfarande lever när det här är slut, så behöver de ju oss.

- De orden väckte mig ur min dimma. Jag skulle överleva för deras skull, bestämde jag.

- Men jag skulle också överleva för att kunna berätta för världen om vad vi utsattes för, tillade Rakel.

Hon berättade om sin överlevnadsstrategi. Givetvis var det för det mesta långt utanför lägerfångarnas egen förmåga att avgöra om de skulle kunna överleva eller inte. På Appellplatz var det återkommande uppställningar. Gamla, sjuka, svaga, barn - alla som inte dög till arbetskraft – sorterades gång på gång ut och skickades i döden.

Men unga, arbetsföra fick leva. Inte minst arbetsföra kvinnor, den grupp som Rakel på den tiden sorterades in under. Trots att hon till slut enligt sin egen uppfattning, såg ut som en anorektiker.

Aldrig först och aldrig sist
- Men man visste aldrig vad som skulle hända. Om man skulle klara sig än en gång.

- Jag hade dock min egen strategi för att överleva. Jag såg till att aldrig vara först och aldrig sist i folksamlingarna. Vakterna gav sig ofta på de främsta och de sista. I mitten kunde jag om jag hade tur undgå uppmärksamhet, märkte jag.

Från Auschwitz flyttades Rakel efter en övergångstid till koncentrationslägret Bergen-Belsen i Tyskland. Mitt i vintern lastades hon och andra på godsvagnar och kördes iväg. Klädda i tunna bomullskläder och trasiga skor gick många under på resan.

- I Bergen-Belsen passerade jag ofta förbi ett tvätteri, berättar Rakel. Och en dag mitt i vintern, när jag frös som allra värst i mina tunna kläder, grep jag tag i en koftärm som stack ut på ett ställe. Snabbt ryckte jag ut hela koftan och stoppade in den under blusen.

- Hade någon vakt sett det hade jag skjutits på fläcken, sa Rakel. Men jag hade tur och den koftan var mycket värdefull för mig i fortsättningen.

Många valde elen
Många fångar valde att kasta sig mot de elstängsel som omgärdade koncentrationslägren.

- Jag funderade också på det, sa Rakel. Men så tänkte jag att jag skulle ta mig ur detta och berätta för världen. Och så orkade jag ännu ett tag.

När kriget tog slut var det engelsmännen som öppnade Bergen-Belsen.

- Jag glömmer aldrig den dagen, berättade Rakel Figa. Vi var alla så fruktansvärt utmärglade att våra magar inte tålde någonting. Och innan vi fick något att äta var vi ändå tvungna att städa upp i lägret. Samla ihop alla döda kroppar och annat. 

Så delades mat ut. Kraftig och fet mat. Det blev många överlevades död. Oavsiktligt.

- Näringslära var inget vi kände till då och för att vara snälla mot oss bjöd soldaterna på mycket kraftig mat. Fet mat.

Det ledde till att väldigt många fångar fick kolik, tarmvred osv. De tålde inte maten och dog.

Rakel var inte mer bildad än andra i dessa frågor men hon förstod trots allt att det var maten som var upphov till att så många dukade under.

- Jag rörde därför inte köttet och fettet utan fortsatte hålla mig till det potatisavkok, den sk soppa som vi tidigare ätit och om den innehöll potatisskal varit ren lyx. På det sättet höll jag mig själv vid liv, berättade hon.

Den sorgligaste dagen
Efter befrielsen stannade Rakel kvar i Bergen-Belsen. Hon visste inte om maken Alexander var vid liv men hon visste att var han det så skulle han hitta henne. Och en dag kom han!

- Det var den sorgligaste dagen i mitt liv, minns Rakel. För den dagen, den 5 maj 1945, fick jag exakt veta vilka som dött och vilka som överlevt. De flesta i våra familjer var döda. Barnen borta.

Alexander Figa som satt i Mauthausen hade frigivits av amerikanerna i april. Den fd hästhandlaren hade därefter kommit över en häst och i skydd av mörkret nattetid ridit efter stjärnorna, tillbaka till hembyn i Polen.

- Men när jag kom hem var jag tvungen att ge mig av snabbt igen, berättade han för mig. Jag hade en kristen vän som varnade mig för att en underjordisk grupp, som dödade återvändande judar, satt upp mitt namn på listan så fort det blivit känt att jag kommit hem. De var nu ute efter mitt liv.

Pengar utan värde
- Av en kristen kamrat fick jag en häst, en vagn och en resväska fylld med vodka, cigaretter och choklad, fortsatte Alexander. Och så var det bara att försöka komma iväg helskinnad. Bort från byn och mitt födelseland Polen.

Efter kriget kom man inte särskilt långt med pengar. Innehållet i Alexanders väska var däremot hårdvaluta och med hjälp av det tog han sig bit för bit, hela vägen till Bergen-Belsen, i Tyskland. För att resa en sten för sin döda hustru och sina barn.

Alexander Figa hade nämligen i byn i Polen, på de dödslistor som nu började dyka upp från olika koncentrationsläger, hittat både Rakels, Moshes och Blumes namn.

- Eftersom jag inte kunde stanna i min födelseby längre, och inte hade någonstans i övrigt att ta vägen, gav jag mig av mot Tyskland och Bergen-Belsen, sa han. För att ordna med en grav och en sten.

Resan med häst och vagn blev lång och mödosam för Alex. En tid låg han sjuk någonstans i Tyskland, men repade sig så småningom igen. Och en dag kom han så till det läger han trodde familjen dött i. Och hittade sin Rakel vid liv.

- Andra från vår by fick syn på honom när han kom, mindes Rakel. De ropade ”Panje Figa, Panje Figa, er man är här”.

- Vi hade alltså varandra igen, fortsatte hon. Men ändå var det en sorglig dag. För vi hade båda förlorat våra älskade små barn. Liksom de flesta av våra syskon, deras familjer och andra nära och kära. Den dagen fick vi ett facit på vad Hitler och nazisterna ”åstadkommit”.

Osäkert i södra Tyskland
Efter en tid begav sig paret Figa, tillsammans med en familj de kände sedan tidigare, av mot södra Tyskland, till en ort intill gränsen mot Österrike.

- Vi bosatte oss där eftersom vi kände oss väldigt osäkra på tyskarna och om de skulle låta oss vara i fred nu, sa Rakel och Alexander.

Männen handlade med kött och livsmedel som fördes in över gränsen från Österrike. Bara året efter frigivningen födde Rakel parets tredje barn – en flicka. Två år senare – 1948 – föddes en pojke.

Ungefär samtidigt 1948 utropade FN den judiska staten Israel. Genom kontakter ordnade Alexander så att han och familjen fick följa med ett amerikanskt arméplan från Tyskland till staden Haifa i norra Israel.

Samtidigt som Israel utropades som självständig stat i FN inledde grannländerna ett krig mot landet. Så i Haifa rekryterade Israels armé direkt alla män, som i likhet med Alexander Figa, anlände från Europa. Med eller utan familjer. 

"Ur askan i elden"
Alexander, som utan överdrift kan sägas vara en överlevnadskonstnär, uppfattade dock omedelbart vad som hände vid gränskontrollen på flygplatsen och papperslös som han var uppgav han att han var 10 år äldre än han verkligen var. Han ansågs då vara för gammal för militärtjänstgöring och alla fyra tilläts åka vidare till Tel Aviv, där Alexanders ene bror bodde.

Brodern bodde i Israel sedan han flera år tidigare hade värvats till polska Anders armé, som vandrade från Polen genom det brittiska mandatet Palestina, och anslöt sig till engelsmännen för att strida mot tyskarna i Egypten. Armén hade dock krympt påtagligt när den passerade judiska trakter i området. Eftersom alla soldater av judiskt ursprung helt enklet hoppade av! Däribland Alexanders bror.

Brodern hade bosatt sig i södra Tel Aviv och kunde nu erbjuda Alexander, Rakel och deras två barn husrum.

Rakel berättade att livet i det nya landet också var svårt på många sätt. Ibland sa hon att hon kommit ur askan i elden. Vad hon menade med det ska jag kanske berätta en annan gång.

Hon och Alexander var nu i alla fall israeler. Och det förblev de livet ut.

Rakel och Alexander Figa lever inte längre. Sitt hopp om att träffa sina barn igen tog de med sig i graven.

Frid vare med dem alla.

Tur de inte ser vad som händer idag

DAGSLÄGET Det som hände judarna under Hitlers regim var att den gamla antisemitismen, som funnits åtminstone ända sedan Medeltiden, fick ny näring och blossade upp igen. Idag påstår jag att vi i Väst är på väg dit igen.

Digerdöden har skyllts på att judar förgiftade brunnsvattnet. Judarna skylls för att ha dödat Jesus. Ett påstående jag själv hört uttalas under min egen livstid och som bl.a. i århundraden inneburit att judar varit tvugna att gömma sig under den kristna påsken. Eftersom upphetsade, religiösa fanatiker då varit extra sugna på att ge sig ut och döda judar.....

Idag väller antisemitismen ut ur många av dem som flytt Mellanöstern för att bosätta sig i det tryggare och mer välmående Europa. Inte minst Sverige. Där vi ser konkreta bevis på att den antisemitism som följt med invandringsvågen leder till en stor utflyttning av stadens judar. Sedan generationer rotade där men som nu lämnar - flyr - eftersom vare sig staden eller landet Sverige längre erbjuder deras folk säkerhet och skydd.

I det perspektivet är jag glad att inte Rakel och Figa lever idag och ser hur historian är på väg att upprepa sig.

Fatta och reagera nu
Genom att berätta om mina vänner Rakel och Alexander - och den väg deras tidigare normala familjeliv tog sedan nazisterna tagit makten - vill jag inte bara hålla mitt löfte till Rakel om att alltid berätta och aldrig glömma - utan också få dig att inse att det som hände kan hända igen.

Igår måndag den 25 januari 2016 lyssnade jag bl.a. på Sandra Gorijics berättelse om flykten från Bosnien till Sverige och hennes ord: "Det hände i min hemstad. Det kan hända i din."

Det som hände judar och romer m.fl. under nazisterna, har hänt förr och kan hända igen. Det enda som kan förhindra att historian upprepar sig är VI. Du och jag. Att vi tänker till före istället för att löpa med. Stoppar vansinnet innan det är för sent.

Glöm Israel i detta sammanhang
Och kom nu inte med argument om Israel. Det handlar inte om Israel. Eller ens om landets konflikt med palestinierna. Den är bara en ursäkt av flera. För att upprepa en urgammal fördom mot judar - som sprids exempelvis i hela undervisningsväsendet i de flesta arabländer. Inklusive palestinska skolor. Palestinakonflikten parasiterar på antisemitismen. Att påstå något annat är att ljuga. Och att sedan de svenska Palestinagrupperna, den fanatiska, internationella BDS-rörelsen med mål att förinta staten Israel och numera också svenska politiker olika färger, ser sin chans att rida på den antisemitiska vågen som sköljer över världen, gör i mina ögon inte saken bättre eller mer rumsren.

Den som tror att fördomar dör, lurar helt enkelt bara sig själv och att i efterhand - när katastrofen redan är ett faktum - ångra sig eller säga att man inte visste - DET DUGER HELT ENKELT INTE!

Marianne Rönnberg Galmor

FAKTA om AUSCHWITZ

KZ Auschwitz var det största av Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger. Lägret var verksamt från 1940 till januari 1945. Auschwitz är det tyska namnet på den polska staden Oświęcim som ligger cirka 60 kilometer väster om Kraków i sydöstra Polen. KZ är en förkortning av det tyska ordet Konzentrationslager.

Auschwitz bestod av tre huvudläger: Auschwitz I, koncentrationsläger och lägrens administrativa centrum; Auschwitz II-Birkenau, koncentrations- och förintelseläger; Auschwitz III-Monowitz, arbetsläger med bland annat fabriken IG Farben. Omkring 1,3 miljoner personer deporterades till Auschwitz, av dessa dog 1,1 miljoner i lägret. Nittio procent av dem var judar. De övriga var polacker, romer, sovjetiska krigsfångar och personer av annan nationalitet.

FAKTA om BERGEN-BELSEN

Bergen-Belsen, ibland kallat Belsen, var ett koncentrationsläger i det nazistiska Tyskland. Det låg i Niedersachsen, sydväst om staden Bergen nära Celle. Omkring 70 000 människor dog i Bergen-Belsen, bland dem Anne Frank och hennes syster Margot, vilka avled i mars 1945.

Bergen-Belsen byggdes 1940 som ett läger för krigsfångar. Efter 1941 torterades och dödades omkring 20 000 sovjetiska fångar i Belsen. Under 1943 blev Bergen-Belsen ett koncentrationsläger och SS-trupper tog över lägret. Det fanns inga gaskamrar i Bergen-Belsen – den stora mängden massmord ägde istället rum i lägren längre österut – men likväl mördades här judar, homosexuella och romer genom tortyr och svält. År 1945 fördes många fångar från andra läger som befriats av sovjetiska förband till Bergen-Belsen, och många dog av sjukdomar och undernäring i det överfulla lägret. Trots de massgravar som SS lät gräva fann de brittiska trupperna tusentals obegravda lik då de befriade lägret den 15 april 1945. Bergen-Belsen jämnades med marken efter befrielsen på grund av epidemirisken orsakad av tyfus och löss.

FAKTA om MAUTHAUSEN

Mauthausen var ett koncentrationsläger, beläget cirka 20 kilometer öster om Linz i Österrike.

Mauthausen var ett kombinerat arbets- och koncentrationsläger. Många fångar begick självmord genom att hoppa från den 50 meter höga kanten till stenbrottet på grund av de vidriga arbetsförhållandena. Fångar mördades även på det sättet. Fångarna fick knappt någon mat och arbetade tills de dog.

Mauthausen hade ett trettiotal satellitläger. Det första hette Gusen och öppnades i maj 1940. I maj 1945 fritogs resten av fångarna i Mauthausen och dess satellitläger av den amerikanska armén. Mauthausen var i drift från augusti 1938 till maj 1945. Totalt dödades 122 766 personer av nazisterna under dessa år.

MRG, källa Wikipedia.

Artikeln publicerad första gången 20190127/reds.anm.