SKOLAN Syslöjden har aldrig riktigt varit min grej. Kanske för att min fröken inte lät mig sy mitt nattlinne som jag själv vllle. Men dagens lektion i syslöjd med Christina Palmqvist på Varagårdsskolan var något helt annat. Här lekte eleverna fram sina alster. Samtidigt som de lärde sig varför man ska återbruka just tyg.
Jag kliver rakt in i en sjätteklass i Varagårdsskolan. Och minns direkt hur det var när jag gick i sexan i Billesholm. Textilläraren Christina Palmqvist öppnar snabbt lektionen med att berätta att idag är uppgiften att sy varsin mössa. Av tygrester hon har i ett par stora lådor i klassrummet.
Efter en stunds diskussion om varför man inte ska sticka som vanligt - och se på film - mer eller mindre hoppas både tjejer och killar i tyglådorna för att hitta bästa, snyggaste tyget. Några hittar sina färger och mönster snabbt. Andra tar lång tid på sig innan de till slut hittar något som passar.
Nicolas har haft en av pappas T-shirts med sig och sätter genast igång att följa den instruktion som Christina delar ut till var och en. Han läser, får en mall i sin storlek, markerar, klipper och är först färdig av alla med att sätta sig vid en symaskin för att sy.
Han talar inte mycket svenska men är både ambitiös och snabb. Det visar sig att han aldrig använt en symaskin förr men efter några minuters instruktion från Christina så börjar han sy. Sakta och försiktigt. Utan att göra något fel eller skada sig. Tack och lov och för att vara helt på den säkra sidan ber läraren en flicka i klassen, som talar rumänska precis som han, att vara försiktig så han inte syr sig själv i fingrarna.
Allt går dock bra och Nicolas har sin mössa. Glad och stolt visar han mig sedan pappas T-shirt - med ett stort hål i. Där han tog tyget till mössan ifrån. Jag skojar och frågar om pappa vet om att hans tröja blivit en mössa, men vet inte om skämtet gick fram. Fast Nicolas ser lika glad ut för det.
Textillärarinnann Christina Palmqvist har koll på klassen när hon berättar att man idag ska sy en mössa av resttyg. Ett konkret sätt att lära sig återbruk som ett sätt att skona vår miljö.
Sakta framåt
Eleverna som syr mössor idag är 8 till antalet. Tjejer och killar. De väljer bland tygerna. Rosa funkar på flera håll. Men det finns inga givna mönster utan här blandas det vilt.'
Med själva arbetet går det si och så. NIcolas som sagt, är i full gång men klarar nästan allt själv. Några av tjejerna jobbar också koncentrerat fastän de samtidigt är med och skojar och pratar. Några killar ber Christina om hjälp ganska ofta. Liksom en och annan tjej.
Det ska klippas, nålas och sys. Sömsmånen är inräknad i mönstret och det hela är ganska enkelt. Ändå stoppar arbetat upp emellanåt. Till en del säkert pga min närvaro för det blir en del snack om var jag och de bor. Vilka skolor jag gått i och vad de tycker ska förbättras i Bjuv och Gunnarstorp. Behovet av social vuxenkontakt slår mig. Känns både påtagligt och positivt för mig. Som gärna pratar med de unga för att få veta hur de ser på tillvaron.
Motionsspår sidospår
En kille som tränar för större utmaningar inom fotbollen vill ha ett nytt motionsspår och vi diskuterar också vad som ska hända med det gamla Findusspåret som går genom Bjuv. Jag berättar att jag gått i Plassaskolan - en skola som låg på Platsen men inte längre finns. Samt i Gunnarstorpsskolan - som inte heller den längre finns.
En flicka berättar att hon ska byta skola och jag pratar lite med henne om hur det är att komma till Sverige. Hon är från Damaskus i Syrien och dit åker man ju inte på besök över en helg såsom jag kan göra om jag har tex en kompis eller familj i låt oss säga Danmark.
Vi kommer in på ålder och vi konstaterar att det på Varagårdsskolan bara finns en enda person som är äldre än jag.
- Känner du min mamma? säger en av killarna.
Jag svarar att vi känner varandra från Facebook.
- Känner du min mamma också? frågar nästa kille.
Det knackar på dörren och där står en klasskamrat - Mathilda - som drabbats av körtelfeber och varit borta länge. Men som nu repat sig och kommer och bjuder på Haloween-godis.
Återbuk av tyget
Snart är lektionen slut. Tiden går fort när man har roligt. Under hela lektionen har Christina cirkulerat runt och hjälp den ene efter den andre. Nu avslutar hon med ett litet samtal om återbruk av tyg.
- Vet ni hur mycket kemikalier etc det går åt för att producera 1 kg kläder? Typ 3 par jeans? frågar hon.
Eleverna hänger inte riktigt med. De städar sina bord för fullt. De flesta har inte hunnit få sina mössor klara och lägger dem i ett skåp i skolsalen.
- Ska vi veta det? undrar en tjej förvånat.
Christina fortsätter:
- För att framställa 1 kg kläder går det åt lika mycket kemikalier. Allstå 1 kg per kilo.
Jag fyller i med att jeans är bland det mest giftiga och mest naturresurskrävande som framställs bland kläder och Christina instämmer och tillägger att det mest krävande är svarta kläder. För att få svärtan att verkligen fästa går det åt mycket medel.
Och som om inte detta var nog tillägger hon att det för att producera kläder går åt enorma mängder vatten. Till odling av bomullsplantorna men också senare till att färga, processa och tvätta tygen. Innan de blir till plagg.
En särskild kram
Nu försvinner eleverna en efter en. Flickan som ska sluta på Varagårdsskolan kramar Christina och tar rektorn, som kommit in i klassrummet i ett ärende, i handen. Så tittar hon rart också på mig och kommer sedan fram till mig och ger mig en jättefin kram!
Jag kramar henne tillbaka. Hennes späda lilla kropp. Som innehåller en styrka jag sett under det korta samtal vi hade när vi skulle klippa till en mössa. En mössa som blev till ett socialt experiment. För henne så att hon kunde visa att hon klarar både att sy och att ta till sig information och instruktion. För mig och henne för att visa att det går att hitta broar också mellan en gammal svensk tant och en liten flicka från en plats långt, långt borta i världen.
Social samvaro viktig
Christina, rektorn och jag pratar vidare om hur olika stämningen kan vara mellan olika klasser. Här var det livat och glatt och ingen som alstrade någon negativitet. Om man skulle använda mössan man gjorde var inte grejen utan här kändes det som att den sociala samvaron var viktigare.
Christina Palmqvist berättade att det ibland finns elever som behöver hjälp i form av ren social vuxenkontakt. Ibland hävdar eleverna att hon inte hjälper dem lika mycket som andra. Att hon är orättvis. Då har hon en särskild bild hon ber dem att betänka.
- Jag har en bild med många olika sorters djur på marken. Ovanför dem hänger äpplen som de alla vill ha.
Alla behöver olika
Djuren är allt från en guldfisk till en apa.
- Min fråga till barnen är: Är jag rättvis om jag hjälper alla djuren exakt lika mycket?
- Nej, konstaterar eleverna, det är jag ju inte. För de ser med den här bilden tydligt att guldfisken behöver otroligt mycket mer hjälp för att få ner det där äpplet än exempelvis apan. Och då blir det inte så värst mycket mer prat om rättvisa efter det, säger Christina.
Vuxenkontakt behövs
Min textilslöjdslektion denna torsdag i oktober 2017 var mycket givande. Jag gjorde själv visserligen ingen mössa - men det mår världen absolut inte sämre av! Däremot hoppas jag att jag förutom att skriva detta reportage gjorde någon sorts social insats som vuxen och medmänniska. I en värld som för det mesta annars är en avskild värld där endast våra barn och unga vistas. Nära oss övriga - men också väldigt långt ifrån.
Jag tror det behövs fler vuxna i barnens värld som är skolan. Den här veckan har jag själv vistats just på Varagårdsskolan 2 gånger. Och det har gett mig massor av glädje och energi. Hoppas jag gett något tillbaka!
Och till alla elever säger jag som alltid: Lycka till med livet!
Marianne Rönnberg Galmor
