- Är vi inte alla lika mycket värda? Eller har kommunen olika prislappar på olika invånare? Det frågar Mauno Juntunen som under en kortare tid på Almliden efter ett självmordsförsök nu kämpar för att få en kommunal sk satellitlägenhet.
Att försöka ta livet av sig, lappas ihop hjälpligt på lasarettet och sedan skickas hem igen, det är precis samma modell som man vårdas enligt som om man låt oss säga brutit benet.
Men medan ett brutet ben läker efter en viss tid så är det inte säkert att en psykisk sjukdom försvinner. Eller rättare sagt; Det är osannolikt att psykiska problem i de flesta fall går att helt bli av med. Och då kan rädslan för hemgång förstås bli rena mardrömmen.
Kämpar för sin rätt
Så är Bjuvsbon Mauno Juntunens verklighet. Han har under största delen av sitt liv lidit av psykisk sjukdom vilket lett till vistelser i psykvården. Ett antal upplevelser från egen ungdomskriminalitet, grova vapenbrott och grovt rån samt långa fängelsestraff, har slutat med posttraumatisk stress och sjukpension. De senaste åren har Mauno Juntunen mått allt sämre och för en tid sedan försökte han att ta sitt eget liv.
På detta har den sk vårdapparaten svarat med att efter sjukhusvistelsen skicka honom till korttidsboendet Almliden i Bjuv. Först bara för en kort tid men när det stod klart för honom att det nu var dags att åka hem till egna lägenheten så anmälde han kommunens handläggare både till polisen och Förvaltningsrätten. Något som bl.a. uppmärksammats av Helsingborgs Dagblad och efter publiciteten förlängdes hans rätt att stanna på Almliden till den 1 oktober.
”Ingen tävling”
Mauno Juntunens kamp för att slippa åka hem till ensamheten, där han fasar för att minnen och tankar ska dyka upp igen som får honom att må lika dåligt som när han gjorde sitt självmordsförsök, kan kanske synas vara en tävling mot kommunen. Men det är allvarligare än så.
- Detta är ingen tävling, säger han. Detta är en fråga om att tillgodose de rättigheter man har som invånare. Psykvården är överlag dålig i hela landet men det hindrar ju inte mig ifrån att kämpa för min egen sak. Och i bästa fall också bana väg för andra.
- Och det är inte rätt att bara erbjuda en människa med psykisk sjukdom ett rum några dagar på ett korttidsboende, när man behöver en långsiktig lösning för att klara sig.
Det Mauno Juntunen syftar på är att Bjuvs kommun har s.k. satellitlägenheter där en person med hans problematik kan bo. Med sakkunnig vårdpersonal i tjänst dygnet runt. Så att de boende slipper vara ensamma om nätterna.
Ett högt spel
- Det jag erbjudits av kommunen hittills är hemtjänst och personligt larm, berättar han. I min egen bostad. Men vi vet ju alla hur hemtjänsten i Bjuv fungerar med underbemanning och vikarier. Att tro att någon skulle komma precis när jag inte kan slå självmordstankarna ifrån mig, det är ett högt spel. Att över huvud taget tänka att jag dessutom skulle använda larmet då… det är…….. ja, du förstår själv.
Mauno Juntunen känner att han behöver någon levande människa med kunskap om psykisk sjukdom i närheten dygnet runt men särskilt på nätterna när ”skräckfilmen” drar igång inne i hans skalle. En rad expertutlåtanden från hans år tidigare i psykvården talar exakt samma språk.
Så vad händer?
- Ja, nu har det uppstått ytterligare ett problem, berättar han. Det är ju inte gratis att bo på Almliden. Notan senast gick på ett antal tusenlappar. Till det har jag då min vanliga bostadshyra och så kan jag inte hålla på.
- Det leder till att jag måste säga upp min lägenhet. Vilket leder till att jag måste få min medborgerliga rätt till en kommunal bostad och det är där satellitlägenheten kommer in i bilden. Förutom att denna typ av boende är till för personer med mina behov så är det så att kommunen har sådana. Till och med lediga, enligt vad jag hört.
En samhällsbesparing
För tillfället hoppas Mauno Juntunen mycket på den nya biståndshandläggare han fått sedan han anmält den tidigare. Ett första möte har gjort att han fått förtroende för personen.
- Jag kämpar för min rätt att bli bättre och i förlängningen frisk, säger Mauno Juntunen. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv måste det ju dessutom vara den bästa lösningen.
- Dessutom kämpar jag för att kunna fortsätta ha min älskade son hos mig som tidigare. Jag och hans mamma har delad vårdnad och han är stjärnan på min himmel. För hans skull inte minst, vill jag ha ett så normalt liv som möjligt att dela med mig av.
Människovärde
Klockan tickar. Tiden går fort. Snart räknar vi den 1 oktober. Vad som då händer med Mauno Juntunen är för tidigt att säga. Förvaltningsrätten har avslagit hans anmälan och det finns rent generellt goda skäl att tro att polisen gör detsamma. Men Mauno har haft kraft nog att markera att det inte är godtagbart att dra alla människors behov av vård över en och samma kam. Han avslutar:
- Har olika människor olika värde i Bjuvs kommun? Är en psyksjuk som jag inte lika mycket värd som en som är dement? Även om jag är sjukpensionär så betalar jag skatt. De senare kan få boende anpassat till deras behov. Det borde även en sådan som jag kunna få.
Att hoppas inte tillräckligt
- I det första fallet finns tillsyn dygnet runt på äldreboendena. Men i mitt fall förväntas jag sitta hemma och våndas och hoppas att någon i hemtjänsten ska ta hand om mig OM jag ringer på larmet. När den bästa besparingen både av mänskligt lidande och skattemedel vore att bevilja rätt boendeform också för mig.
Till synes behandlar Bjuvs kommun alla behövande av vård och omsorg utifrån sina egna resurser och inte individuella behov. Handläggare på Bjuvs kommun har tidigare hänvisat till att man inte uttalar sig i enskilda fall och så är ju regeln generellt. Efter helgen ska redaktionen ännu en gång förhöra sig om förutsättningarna för en lösning som passar våra invånare med psykiska diagnoser.
Marianne Rönnberg Galmor
