Tre kvinnor från Bjuv med hjärtat på rätta stället: Kajsa Erlandsson, Christina Lundh och Annika Fransson.
MÄNSKLIGT Det är mörkt och kallt när jag letar mig fram till Värmestugan i Hemlösas Hus i Helsingborg. Jag har först åkt fel men följer nu efter en man som erbjudit mig hjälp att hitta. Inser att det är lätt att tappa kontrollen och behöva andras hjälp.
Incidenten med att köra fel på vägen är ett perfekt intro för kvällens reportage från Värmestugan i Helsingborg. En mindre verksamhet som drivs så gott som uteslutande av volontärer och de varor och pengar som skänks på frivillig väg. Staden bidrar endast med en mindre summa.
Värmestugan är inrymd i Hemlösas Hus som ligger i industriområdet där en gång Postterminalen låg, i södra delen av Helsingborg. Utanför huset blåser det snålt och hårt. I fönstret lyser julstjärnor men bredvid mig där jag parkerar står en skrotbil som jag tycker det ser ut som att någon bor i. Jag känner mig osäker på var ingången till huset är. Är på väg åt fel håll men ser så i mörkret en svartklädd man på andra sidan gallergrinden och frågar efter vägen. Kommer rätt.
Parallell värld
Det här är verkligen ingen miljö som jag känner mig hemmastadd i, konstaterar jag medan jag rör mig framåt. Förmodligen hade jag inte ens i dagsljus velat gå omkring här och fråga okända om vägen. En vilsekommen äldre kvinna med handväska och en kasse begagnade kläder som letar efter ett hus för hemlösa? Hur fel kan man vara?
Men å andra sidan, säger jag till mig själv: Jag är ju en tuff brud från Billesholm så va´katten! Klart jag ska fixa det här. Vad har jag att vara osäker över? Inte är jag hemlös i alla fall. Och det är väl en bas så god som någon.
Skyddat liv
Känslorna som dyker upp känns ovana och överraskar mig. Så privilegierad jag är. Jag växte upp i ett tryggt och välmående hem och hade mina föräldrars stöd genom så gott som hela livet. Hade något gått snett för mig hade de funnits där och gjort allt de kunnat för att få mig på fötter igen. Mig fattades inget.
Vilket i sin tur – inser jag här och nu på trappan till de Hemlösas Hus – innebär att jag inte sett mer än en sida av livet. Min sida. Hur det är att leva utanför det liv jag tycker är självklart har jag inte en susning om.
Jag öppnar dörren till det gula tegelhuset byggt någon gång på 1950-60-talet, går en trappa upp och rakt in i Värmestugan.
Inne i värmen
- Så du hittade hit, säger Kajsa Erlandsson glatt, när hon får syn på mig.
Vi skrattar båda. Kajsa är i full färd med att lägga upp stekt potatis, korv och köttbullar till hungriga karlar som kommit in för att få sig ett mål mat innan de måste ut i kylan igen och leta efter någonstans att sova.
I korridoren står bord dukade med kaffe och tillbehör.
- När Värmestugan öppnar klockan fyra varje eftermiddag och folk börjar komma, kan de börja med att ta sig en varm fika, säger Annika Fransson, en av fyra volontärer som jobbar ikväll.
Hittat på Facebook
Förutom Kajsa Erlandsson och Annika Fransson är det Christina Lundh och Ronnie Hohner. Att jag hittat hit beror till största delen på att jag på Facebook snappat upp att mina två vänner Kajsa och Annika skrivit mycket om sitt engagemang här.
Att Christina Lundh också är här när jag kommer är en överraskning men med tanke på hennes tidigare arbete inom den sociala sektorn i Bjuvs kommun, knappast någon överraskning. Det låter kanske knäppt men jag känner mig faktiskt stolt som känner tre så hängivna, humanitära personer! Som så ofta de kan åker hit till denna plats för att hjälpa vårt samhälles socialt svagaste, som inte ens staden verkar ha särskilt mycket till övers för.
Roligt och skönt
Annika, Kajsa och Christina. Alla tre bor de i Bjuvs kommun. Annika från Billesholm liksom Christina. Kajsa är nyare i kommunen och bosatt i Bjuv.
- Det är roligt och skönt att känna att man kan hjälpa människor som har det svårt i samhället, säger Annika Fransson som svar på min fråga om varför hon är här. Det ger mig personligen mycket. Inte minst genom att jag får höra så mycket om andra människor och deras livsöden. Och ibland händer det också att jag får se människor som haft det svårt komma tillbaka till ett normalt liv igen. Och det är alldeles fantastiskt.
Annika säger att hon tycker det är hemskt att inte en kommun har ansvar att ordna boende för varje invånare utan istället ”sätter folk på gatan” om de inte klarar sig själv.
"Elände överallt"
- Det är så mycket elände överallt nu, säger Kajsa Erlandsson. Jag har aldrig varit volontär förut men nu ropar ”alla” från ”alla håll” på hjälp. Jag valde att hjälpa till här. Såg om Värmestugan på Facebook i somras. Här vet man vad man gör och vad man får.
- Man kan ge saker också till Värmestugan, säger Christina Lundh, som är här och hjälper till en gång i veckan.
Förutom boendeorten har volontärerna jag fikar med ikväll det gemensamt att de är medmänskliga. De tycker om att hjälpa människor. Tvärtemot många idag som i ökande takt ropar på åtgärder för att utestänga människor som man anser inte ekonomiskt bidrar till samhället. Medmänskligheten är enligt min mening en egenskap som är guld värd.
Polisen tog sovsäckarna
- Före jul tog polisen uteliggarnas sovsäckar, säger Ronnie Hohner som hittills jobbat lite i bakgrunden och bl.a. serverat kvällens besökare mat och samtidigt värmt bullar.
- På så sätt tror de att de blir av med uteliggare när stadens policy är att man inte får sova utomhus. Men att göra en sådan sak när vintern står för dörren är ju lika med att sätta en kula i pannan på folk, lägger han till.
Ronnie är mannen som hjälpte mig hitta husets entré när jag kom. Han är norrman, berättar han, och bor numera i Helsingborg sedan han förlorat jobbet i Uddevalla, där han och hustrun tidigare bodde.
Ny i gemet
- Eftersom hon är ifrån Helsingborg tyckte vi det var lämpligt att flytta hit och när jag hörde via henne att man kan jobba frivilligt här kände jag att det är en grej som passar mig. Jag är faktiskt här för första gången ikväll och jobbar.
Ronnie säger att skälet till att han ställer upp frivilligt här på Värmestugan är ”för att han kan och har tid till det”.
- Dessa människor behöver helt enkelt hjälp, sammanfattar han själv.
 |
 |
 |
 |
Jag går ut bland männen som kommit in i värmen. Klockan åtta måste du ut och fixa natten. Om du är en av dem.
Med rätt verktyg
- Har man ett par skruvmejslar och lite andra verktyg så hittar man någonstans att krypa in för natten, säger en av dem till mig när jag frågar om det är svårt att hitta sovplats.
Han berättar att han haft familj och lägenhet men att han numera inte frågar efter ett boende. Med uppebar galghumor slår han för mig fast att ”det är ett äventyr” att leva som han gör.
- Den ena dagen är inte den andra lik, lägger han till.
Nä, tänker jag torrt. Så kan man ju också beskriva det. Men KAN jag ens fatta läget?
En kille i ett hörn på andra sidan rummet sover alltid i en särskild park i Helsingborg. Utomhus alltså. Året runt. Han har jeans och en bomullsjacka på sig ikväll och jag försöker förstå hur han ska göra för att inte frysa ihjäl där ute. Annika förklarar för mig att han har sovsäckar och filtar och grejer undanstoppade i ett utrymme och att han klarar det. Han är van.
Hon berättar istället om en kvinnlig heroinist i 30-årsåldern, som brukar komma hit men som inte synts till ikväll. Över huvud taget syns bara två kvinnor till bland alla kvällens besökare.
Värre för kvinnor
- Mitt hjärta slår lite extra för just henne, säger Annika, med hänvisning till heroinisten. Hon har berättat hur hon lever och det är över huvud taget förfärliga förhållanden som kvinnorna i dessa miljöer lever under. För de utnyttjas hela tiden av männen.
Det där med att även utslagna kvinnor tvingas vara ”madrasser” åt karlarna är ingen nyhet för mig, tänker jag. Redan under mitt liv i Stockholm blev jag klar över att också i de utslagnas värld är kvinnorna på botten. Underställda männen. Tänker alltid på det när jag ser en kvinna tigga. Försöker mig på en systerlig gärning. Ger henne pengar – just för att hon är kvinna. Kanske kommer hon den kvällen hon möter mig och får pengar, in i värmen och tryggheten. På något boende någonstans.
Flera missbruk
Dock inte i Helsingborg för här finns inget boende för de människor som samlas i Värmestugan. Det finns boende för hemlösa men då måste de vara drogfria – och det är det långt ifrån alla av dem jag ser som klarar. Här på Värmestugan är det lätt att konstatera att folk har flera missbruk på samma gång.
- Här finns alkoholister och narkomaner, förklarar en av killarna som snackar med en polare i korridoren. Och så har många här psykiska problem också, lägger han till. Det får man inte glömma bort. Dem med psykiska problem, alltså.
Mannen hade en gång ett industrijobb men sedan han blev av med det har det gått utför hela tiden. Han berättar att han tidigare bott i de baracker intill Hemlösas Hus som revs för några månader sedan men att nu sover han där han hittar ett krypin.
Inte intresserad
Helsingborgs stad har den senaste tiden erbjudit boende åt en hel del av uteliggarna.
- Jag känner många som fått boende, fortsätter mannen.
- Har du fått något erbjudande då, undrar jag.
- Nej. Men jag har inte frågat efter det heller, svarar han.
Mat och skor
När jag sitter i köket och pratar med Bjuvskvinnorna kommer den ena personen efter den andra och ber om saker. Mat men också andra förnödenheter. Vill ta med mat ut i natten och får en påse eller en burk. Ikväll vankas det stekta köttbullar, korv och potatis. Och kaffe och kanelbullar.
En kille ber om vinterskor i storlek 41. En av tjejerna går med honom men när han vill ha fler par stövlar i andra storlekar blir det nej. Man får det man själv har behov av. Någon timme senare frågar någon efter en livrem och Christina tar av sig förklädet och ger sig iväg över till en annan lokal för att leta.
Skänker mat
Värmestugan får ett blygsamt driftsbidrag från staden och överlever på att såväl företag som skolor och affärer skänker mat till dem. Mat de själva fått över så att säga. Även Hemlösas Hus ger den mat som blir över där till Värmestugan.
- Nu är det skollov men när skolan är igång så får vi maten som blir över från stadens privata skolor, säger Annika. De kommunala skolorna får enligt sina regler inte skänka bort mat.
- Vi får också hämta från ett ICA-lager, fortsätter hon samtidigt som jag får syn på en stor julost som ligger i en korg mellan oss. Osten är från ICA.
En ganska given fråga dyker upp i mitt huvud. Finns det uteliggare i Bjuv?
- Nej, svarar Christina Lundh, som nyligen gick i pension från en kommunal tjänst just i Bjuv. Det finns människor som inte har eget boende och de flyttar runt och sover på olika håll. Hos bekanta osv. Men det finns inga UTELIGGARE.
Innan jag ska gå får jag en solkskenshistoria från Värmestugan med mig på vägen:
- Strax före jul, när jag var ute på gården, såg jag ett gäng för mig okända personer som närmare sig grinden.
- De var från hamnarbetarnas fackförbund och sa de ville överräcka en liten gåva till oss.
Annika fick också ett litet paket som hon och en kollega öppnade. Paketet visade sig innehålla en plånbok.
- Och när vi öppnade den så låg 16.000 kronor !! i den. Den ”lilla gåvan” visade sig vara 16.000 kronor som klubben samlat ihop till de hemlösa.
"Det kommer mera"
Innan gruppen gick bad de om ursäkt för att de inte hade mer att ge just då men berättade samtidigt att under 2016 ska de på flera olika sätt samla ihop betydligt mer pengar till verksamheten.
- Jag blev så rörd över deras vänlighet att tårarna rullade på mina kinder, säger Annika Fransson. En kvinna som inte utan en rejäl anledning börjar gråta, törs jag själv tillägga.
- Det tog mig flera dagar att komma över ”chocken” över denna vänlighet, avslutar hon.
Jag tackar för mig och går ut till bilen jag parkerat under bron före den gamla postterminalen. Snart är klockan åtta på kvällen vilket betyder att också männen jag nyss pratat med, måste ut.
Skulle jag klara det?
Kvällens besök i en annan värld än min egen har varit tankeväckande. Vad skulle jag ha tagit mig till om jag inte haft bilen och kunnat åka hem till värmen i mitt hus? Hade jag klarat att ge mig ut i den kalla natten för att i bästa fall hitta någonstans att krypa in och sova? HUR länge hade jag klarat det?
Jag känner för några sekunder min egen litenhet och bräcklighet som människa. Tittar på skrotbilen bredvid min och försöker se om någon skymtar bakom handduken som sitter fastklämd som en gardin i ena framfönstret. Vad är temperaturen därinne när det är minusgrader utanför?
Begränsad inbjudan
Jag tar en bild på de strålande julstakarna där innanför fönstren på Hemlösas Hus. Det ser inbjudande ut.
Men inbjudande är det bara en kort stund och för vissa. För våra svagaste, de som i verkligheten är så starka att de överlever dag efter dag detta hårda liv utanför samhällsgemenskapen, är det bara inbjudande några timmar varje dag. Mellan klockan 16 och 20.
Tack vare människor som Annika, Kajsa, Christina och Ronnie får de i alla fall under dessa få timmar ett värdigt bemötande.
Jag bugar mig djupt för volontärernas medmänsklighet. Vill du också hjälpa till så har du länkarna till Värmestugans hemsida här och Facebooksida här.
Marianne Rönnberg Galmor Foto: Jonas Ibn Zahir
