NATUREN På väg hem från Gunnarstorp på söndagen stannade jag till vid bron över Vegeå. Med kameran i högsta hugg gick jag för att hitta Rödyngan. Kommer snö och frost har Bjuv här en egen sjö.
Rödyngan är idag en närmast mytomspunnen plats som majoriteten invånare i Bjuvs kommun aldrig hört talas om. En gång var denna gäckande skönhet bland annat Bjuvs bandyspelares hemmaplan. Gäckande eftersom den bara framträder när Vegeå svämmar över. Som just nu.
Var Rödyngan låg och vad man hade den till har diskuterats inte minst på Facebook. För att finna platsen måste man gå in vid den gamla bron över Vegeå, som finns kvar som cykelväg medan bilarna kör på en nyare variant parallellt.
En stor sjö
Man går i sydlig riktning längs ån och bara några få meter in på stigen öppnar sig på höger hand just nu en vattensamling i storleksordningen sjö. DET är Rödyngan.
På sommaren syns här bara ett stort gräsbevuxet fält - men nu när fältet är fyllt av vatten ser det gigantiskt ut. Jag törs inte hoppa i och försöka ta reda på vattendjupet. Är det någon som vet hur djup Rödyngan brukar bli?
Vattenmassorna ser både farliga och spännande ut. Jag går vidare mot järnvägsbron som ligger framför mig - på en ganska dyngig stig - som när det är torrt i markerna går under bron och vidare mot såväl den numera kapade "bonken" från Schakt III som Findus mark, längre bort. Man kan gå längs Vegeå hela vägen från Gunnarstorpsbron till Norravramsvägen.
Men precis vid brofästet försvinner stigen ner i Vegeås översvämmade breddar. Jag håller mig i pelaren och försöker kika framåt men ser bara de starkt strömmande vattenmassorna. Det blir att vända tillbaka!
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
Nostalgiska besök
Det här är en plats jag gärna besöker på sommaren - och på vintern. Den minner mig om gamla tider som jag egentligen först hört talas om genom mina föräldrar. På den tiden jag var en liten flicka och bodde i Bjuv första gången. Mor, uppvuxen i Bjuv, har berättat hur hon och hennes vänner tog sig från Schaktsgatan genom gruvområdet och ner till Vegeå - och Rödyngan. Alldeles intill hängbron, som var det som fanns i hennes barndom, och som var en farlig plats. Där på bron, heter det i alla fall i legenden, väntade pojkarna från Gunnarstorp på dem från Bjuv, och den som vågade korsa in på de andras revir, åkte på stryk.
Både min morfar och far har spelat bandy här på Rödyngan på den tiden bygdens fotbollsess utövade den sporten vintertid, för att hålla formen på topp. Rödyngan var nämligen bandylagets hemmabana. Vi talar början på 1900-talet och fram några decennier.
Idag spelas ingen bandy mer i Bjuvs kommun. Laget är för länge sedan borta. Även i Billesholm, som också hade bandyspelare. Området skulle istället kunna ingå i de områden som kommunen planerar att göra till cykel- och vandringsväg. Om pengar någon gång dyker upp för dessa ändamål.
Under tiden vi väntar på något nytt går jag här och minns. Och imponeras av den stora Rödyngan. Som oavsett tid eller ekonomi varje vinter återuppstår. Gå dit du med och titta - om du vill imponeras av naturens överflöd i form av vatten.
Text och foto: Marianne Rönnberg Galmor
