ISOCOVERS spelar upp Efter intervjun sitter jag kvar och lyssnar när killarna spelar. Jag känner mig både rörd och nostalgisk när jag ser hur de lever ut med musiken och sången. Arbetarkillarna som hämtar glädje och kraft i den gemenskap som musiken ger.
Bruno Mårtensson och Anders Krantz har jag inte umgåtts med sedan småskolan i Billesholm och inte anade jag i då att jag skulle sitta här i Rönnbergs Svets & Smides AB:s gamla lokaler och bli lite tårögd över återseendet. Jag kom hit ikväll. Inbjuden av Bruno för att skriva om orkestern han och fyra vänner numera både roar sig med att spela i och njuter framgång hos publiken med.
Bruno och Anders har båda arbetat i Spinnarverkstaden på Gullfiber/Isover.
- Jag jobbade i där i 46 år, säger Anders Krantz, numera pensionär. Bosatt i Helsingborg.
- Jag var på samma ställe, fortsätter Bruno Mårtensson, också han pensionär sedan två år. Jag började på Gullfiber 1976.
Berndt Kniberg, Lennart Gleerup och Benni Johansson är för mig helt nya bekantskaper. Berndt bor i Åstorp, är pensionär och arbetade på Gullfiber åren 1973-1999. Lennart bor i Helsingborg och är den i gänget som inte varit anställd på företaget utan istället hela livet jobbat med musik och teknik kring den. Benni Johansson från Mörarp är yngst i gänget och jobbar fortfarande kvar i Billesholm. Alla utom Lennart har alltså samma arbetsplats som gemensam nämnare och utgångspunkt.
Byggnad med minnen
Vi träffas i replokalen på Glasgatan i Billesholm. Den som för länge sedan hette Ljungsgårdsvägen. Byggnaden står sedan länge tom och ägs av Isover. Ursprungligen byggdes den av min far Malte Rönnberg och inhyste i sin helhet Rönnbergs Svets & Smides AB. Senare blev den platsen för Bilsoms första kontor i byn men nu används alltså anläggningen inte längre. Som replokal för orkester fungerar den dock utmärkt.
Det är Bruno Mårtensson som ser till att alla i bandet håller takten.
Jag lyssnar på killarna när de inleder kvällens repetitioner.Samtidigt som jag väntar på fotografen Anders Hansson från Dagens Nyheter. Som ikväll har i uppdrag att vara med när jag gör detta reportage om spelemännen i Isocovers - eller PRO-orkestern som DN kallar bandet i sitt reportage (läs och se rörligt på dn.se Obs! prenumeranter).
Anders, Lennart och Berndt spelar gitarr, Bruno trummor och Benni dragspel. Låtarna från 60- och 70-talet som vi 60+are känner igen och ofta kan sjunga med i. Från Streaplers, Spotnicks, Shadows, Pugh Rogefeldt osv.
Fotografen anländer och så är vi alla igång. Jag stampar takten där jag sitter och lyssnar. Det är lätt att dras med i gunget och texterna man minns. Efter att killarna spelat en stund blir det paus och vi sätter oss vid kaffebordet och pratar. Jag vill veta vad det är som gör att hårt arbetande män på en arbetsplats med 120 decibel i ljudstyrka, på sin fritid ägnar sig åt att spela ljuv och smäktande musik. Vi tar det från början:
Tävling och framgång
På en tävling på Tivoli i Helsingborg år 2000 kom bandet ända till semifinal och det är killarna mycket nöjda med.
- Men när vi två år senare ställde upp igen gick det inte hem, berättar Anders. Då konkurrerade vi med unga band med ett helt annat gung.
- Annat var det när vi var små hemma hos Bruno på Magasinsgatan och låtsades att vi hade ett band, fortsätter Anders berätta. Då ägde vi! Det var Bruno, jag och hans bror Inge. Vi lyssnade på olika låtar och band och försökte härma dem.
Och det funkade tydligen för Bruno blev med tiden en duktig, självlärd trummis och Anders fortsatte också med musiken.
- Jag upptäckte Beatles, säger Anders. Och då tog jag mor Kerstin och far Bror till Bjuvs radioaffär och där fick jag en spansk stålsträngad gitarr för 300 kronor.
På tiden vi talar om var Bjuvs radioaffär en musikaffär i framkanten och där kunde man sitta och lyssna på musik. Vilket bla Anders ofta gjorde.
Spela lärde Anders sig på en Bruno Eberhardts gitarrkurs i Billesholms Folkets Park.
- Jag kom dit och upptäckte att han bara hade gitarrer för högeränta och det var ju snopet för jag är vänsterhänt. Men jag provade en och det fungerade bra för mig att spela "högerhänt".
Anders har därefter spelat i dansband som Monix, Karlskronabandet Öreboys m.fl.
Berndt får gitarren att "darra" på rätt sätt och Benni kompar på dragspel. Lennart går omkring och spelar som om gitarren var en naturlig del av honom. En tredje arm. Medan Anders showar och sjunger á la Hasse Andersson. Bruno anger takten vid trummorna.
En som har mycket stor erfarenhet av att spela i dansband är Lennart Gleerup som är från Helsingborg. Han har spelat hela livet, bla i Curt Morténs orkester och Pewes. 1986 hoppade han dock av. Slutade spela helt.
- Jag tröttnade både på att spela och bära och resa. De andra i bandet var så lata att det nästan jämnt var jag som fick packa ihop utrustningen och bära in den i bussen. Jag ville ju hem så fort som möjligt medans de andra bara satt och snackade.
- 2005 drog jag dock igång igen, fortsätter han. Och på den vägen är det.
Vad betyder musiken?
- Någon sa om mig när det kom på tal att ”den är Anders andra äktenskap". Och det kan nog stämma, tycker jag.
- Man blir alltid varm om hjärtat när man sitter därhemma och tränar och lyssnar till musik, säger både Anders och Lennart.
- Det är kul att se hur glada människor blir när man spelar, inflikar Bruno och Benni och Berndt håller med.
- Musik ger helt enkelt sammanhållning, säger allihop. Den lyfter stämningen.
- Ikväll sjunger Anders och det är lite av Hasse Kvinnaböske över stilen, även om han själv slår bort det, när jag nämner det
Så här 40 år efter att det begav sig spelar killarna alltså igen.Två spelningar är inbokade. Framträdanden nyligen har varit mycket uppskattade av publiken och nu är två nya spelningar inbokade. Den ena i Stenestad, Brunos födelseort, den 22 april. Det är en helt akustisk och äger rum hos PRO i byn.
Den andra spelningen är i Stenestads hembygdsgård och datum är den 2 juli.
Marianne Rönnberg Galmor
