DEBATT Två av de sju dödssynderna är ”vrede och avund”, låt oss inte förledas. Lavrov, rysk utrikesminister, med en fantastisk inställning till hovsamhet, hans egen absoluta paradgren bortom all konkurrens. Rysk inrikes- och utrikespolitik präglas av dårarnas försvarstal och det krävs inte mycket för att det ska hörsammas av den ryska pöbeln.
I rysk TV dök det upp en man i vit skjorta och en slipsknut som om kvävning var årets understatement och ett budskap som faller tillbaka på brunskjortornas crescendo a lá 1939. Mannen i slipsknuten utrycker: ”Våra HE-Men i Frankrike har skött sig utan anmärkning och är ett föredöme för sanna patrioter, dvs våra ryska huliganer sköter sig utmärkt under Fotbolls EM 2016”, och nu kommer det sanslösa:” Fortsätt så!”
Uppmaningen kommer från en rysk parlamentsledamot som sitter i den ryska duman och är påhejad av den ryske utrikesministern Lavrov. Putins lakejer gör sig populära i sina egna led, men har svårt för hur man hanterar Europa. Lavrov däremot, cynisk och med en bilförsäljares smorda leende, uttrycker självklart sin avsky för ryska huliganer. Men det finns alltid ett men med Lavrov.
Huliganerna hade särbehandlats av den franska polisen eftersom andra länders huliganer hade gått fria från rättvisan. Allt enligt ryska medier och Lavrov. Huliganer är huliganer oavsett nationalitet. Franska poliser lägger inte två fingrar emellan och varför skulle man göra det mot våldsmän påhejade av företrädare från ryska duman?
Varför uppfattar ryssar sig som orättvist behandlade i alla sammanhang och speciellt då det gäller fullständig galenskap i form av huliganer? En hel rysk nation känner sig förnärmad, självömkande, kränkt och vill ha revansch. Revansch för vad? Den ryska nationens eget ledarskap? En vodkadränkt nation som dränker sig i sina egna sorger och tillkortakommanden? Tänk vilka ledare Ryssland presenterat de sista femtio åren, milt uttryckt en samling galningar klädda i kostym och ingen självinsikt. Vevandes med åthutningar och knytnävar kräver de förståelse. Stereotyper kan tyckas i alla dess former, men skillnaden är inte stor mellan de ryska huliganerna i Frankrike och dess stereotyper i den ryska duman.
Min reflektion är att tröttheten på ligister, mördare och ett fall nu i Orlando, är så uttänjd att nu får det vara nog. Deras egen självömkan över att de är misshandlade av samhället blir på gränsen till befängd. Mannen i Orlando är ett exempel på en trolig självömkande man som slagit sin hustru sönder och samman och nästa steg var ett inträde på en gayklubb. Misslyckad hemma och nu revansch på samhället, skjuta döda och helst så många som möjligt. Allt bottnar i en feghet som troligen ligger till grund för att Orlandomördaren helt enkelt var gay och inte hade modet att berätta.
På tal om självömkande bödlar i en annan del av världen så är IS radikala islamister som skyller sina hemländers underutveckling och oförmåga på västvärlden. Kvinnlig frigörelse, demokrati, sex, religionsfrihet, social status, alla parametrar som den västliga världen lever med 24 timmar om dagen, men inte grottmänniskorna som tycker synd om sig själv.
Visst är det synd om dessa människor som inte själv har modet att visa vägen för en bättre värld utan då hellre tar med sig medmänniskor in i dödens rike. Modigt så det förslår. Huliganer oavsett nationalitet, jihadister, rappare på kåken, utrikesministrar, dumans män i Ryssland, grälsjuka vänner, nättroll - överallt där självömkan dyker upp spirar galenskapen.
Låt oss alla vara uppmärksamma på denna sjukdom och kväva den i alla dess former.
Boo Björk, senior advisor
