DEBATT Ponera att Mehmet Kaplan inte är en olyckshändelse utan ett symtom på en agenda som startade för tiotals år sedan, tänk om det är så? Vad har det svenska systemet för motmedel mot en dold agenda?
Värst av allt är att Miljöpartiet förlorat fokus på det som egentligen detta parti gick till val på, alltså dess grundläggande värderingar och klimatfrågor. Nu har helt plötsligt den gröna röran blivit en religiös rörelse och företeelse. Miljöpartiets gamla företrädare har gett sig in i debatten och försökt gjuta olja på vågorna. Peter Eriksson och Per Gahrton är namn som försöker men ej lyckas.
Den största fadäsen var när en ung herr Kahn med knappa fjun på överläppen tyckte att en handskakning med en kvinna blev alldeles för intim mot det motsatta könet. Kahn har aldrig själv ställt sig frågan om det motsatta könet verkligen vill bli intimt med en clown från Miljöpartiet.
Åsa Romson det andra språkröret har säkert skakat hand med Kahn vid ett flertal tillfällen men så är hon också språkrör trots motsatt kön. Åsa Romson ångrar sig i tid och otid. Men i vilket smutsigt tankedjup, eller okunnighet för den delen, uppstod tanken att Kaplan skulle bli minister?
Miljöpartiet är ett parti som är i absolut gungning. Inkompetensens, naivitetens, okunnighetens och föraktets parti. Miljöpartiet borde straffas utifrån de handlingar man själv skapat ty de svenska väljarna har troligen fått nog.
Den politiska farsen spelas upp framför våra ögon i Rosenbad och det mest farsartade är att det parti som skrivit farsen också sitter i regeringen. Till yttermera visso; tänk om Kaplan inte var en isolerad olyckshändelse, tänk om han är ett symptom och vi - skattefrälset - har gjort denna "samlade bedömning", men inte våra naiva politiker.
Boo Björk
