“Får jag be er ta ner julstjärnan, tack. Den stör.”
Krönika av Fredrika Persson
Gröten står på spisen, granen är på väg in och på Väla är julshoppingen i full gång. Min femtonde julafton står runt hörnet.
Hurra vad mysigt och trevligt! Eller?
Fram till kanske tolvårsåldern var julen det absolut bästa jag visste - det är den på sätt och vis fortfarande - i den åldern, från och med första december, kretsade allt kring julkalendern, adventspresenter, pepparkakor och chokladkalendrar.
Då var allt kravlöst och lättsamt. I år har jag köpt två chokladkalendrar som jag med en något ansträngd entusiasm öppnar, när jag kommer ihåg dem det vill säga, för att klämma fram lite julkänsla. För någon vecka sedan bakade vi lussebullar som nu ligger bortglömda i frysen, de lär antagligen åka fram till min födelsedag i mars. Titt som tätt försöker jag göra tappra försök i att lyssna på julmusik istället för Biebers senaste album. Om det går bra? Nja, det kunde ju gått bättre.
Å andra sidan, tycker då någon, borde jag ju ta vara på julen. För enligt många högerextrema människor kan detta tydligen bli min sista. Den är ju trots allt “hotad”. Precis som den svenska midsommaren sägs vara.
Vad det är som gör att de känner sig hotade kan jag inte riktigt sätta fingret på. Kanske har någon varit med om att nyanlända flyktingar knackar på dörren och argt ber dem ta ner sina julstjärnor (som jag för övrigt inte förstår varför en, eller i alla fall jag, har uppe). Eller historien kan jag ju, men just nu läser ni en text skriven av universums mest ickereligiösa människa) och slänga ut alla påsar frysta lussebullar? Hoppas i så fall att ni inte är allt för traumatiserade efter händelsen.
Att “svenska traditioner” skulle vara hotade för att vissa av oss försöker visa medkänsla och empati är så korkat att jag blir full i skratt. David Batra sa en gång, med en hög halt av sarkasm i rösten, något i stil med: “de har gått över minfält och åkt över havet i små båtar. Men att komma hit och se oss fira våra traditioner, det är helt klart det värsta de har varit med om”. Jag lyfter på hatten (okej, mössan eftersom det är så extremt kallt ute just nu), tackar och bockar. Det var klockrent sagt och jag älskar den mannen för det. Kanske skulle han bjuda in sin hustrus parti, Nya Moderaterna, och säga samma sak till dem. De verkar ju ha glömt bort en del om vad deras politik brukade stå för.
För det är inte invandrarna och flyktingarna som förstör vår jul - och midsommar för den delen - det är vi själva. Det är när vi åker till Väla för att handla klappar dyrare än våra liv istället för att gå till kyrkan, när vem som kan bygga störst pepparkakshus och vem som postar finast bilder på största julgranen på Instagram som vi själva förstör julen. Utan att vi märker det så är det vi “infödda svenskar” (vad är det ens för löjligt ord?) som sakta men säkert förintar julen och alla dess mysiga och “lättsamma” traditioner. Det är när vi får för oss att det är okej att rulla lussebullarna till vanliga runda bullar istället för snirkliga “katter” som julen är hotad på riktigt.
 |
 |
Med noll julkänsla tänker jag från och med nu släppa alla krav, tvätta bort sminket, hälla extra mycket saftsoppa på min gröt, dra på yllestrumporna och krypa upp i soffan med min chokladkalender. Samtidigt ska jag fridfullt se på när min lilla dammtuss till hund desperat försöker välta julgranen.
Åh, älskade högtid - tänk att vi ses igen!
God jul!
