Gruppfotografering i stark sommarsol när hela den svenska grenen av släkten möter Dorie från Amerika live för första gången i Bjuv.
SLÄKTFORSKNING Vilka människor härstammar jag ifrån, tänker jag när jag plötsligt sitter mitt i Bjuvs egen version av Allt för Sverige och pratar med ett gäng svenskar och en amerikan. Som hittat varandra via en släktforskningssajt och nu träffas för första gången. I Bjuv.
Att vara från Billesholm med omnejd och släktforska, är säkerligen en ganska lyckad kombination och gruppen jag besöker denna dag har också sin rot just i dessa trakter. Närmare bestämt i Södra Vram utanför Billesholm. I början på förra seklet var det många därifrån som gav sig iväg till Amerika. I hopp om att byta det fattiga livet mot lycka och framgång ”Over there”.
Hela syskonskaror gav sig av. Som syskonen Dahlberg – Anna, Alva, Viggo och Vigart. Vigart som i USA bytte till sitt andranamn och blev Henry och så småningom också Dorothy Dorie Dahlbergs pappa.
Den ende som stannade kvar hemma i Sverige av Dahlbergarna var en av sönerna - Olle. Som så småningom gifte sig med Maj som sitter med vid bordet idag då cirkeln på ett sätt sluts. Maj är sedan både maken och hans syskon är borta den förenande länken här mellan det svenska och amerikanska. Även om hon – liksom maken – inte själv varit i Amerika.
Lisbeth en nyckelperson
Och Olle och Majs dotter Lisbeth Dahlberg Persson är en av nyckelfigurerna i detta pussel av trådar som till sist lett fram till dagens möte på Bygatan i Bjuv. Liksom hennes nyligen ”upptäckta” kusin Mona Stensson från Helsingborg som kommit till Bjuv idag tillsammans med maken Göran.
- Tänk bara en sådan sak som att vi har levt så nära varandra geografiskt hela livet utan att ha kännedom om varandras existens. Och så har vi hittat varandra genom släktforskningen. Via Amerika. Det är fantastiskt, säger Lisbeth Dahlberg Persson.
Och så Amerika
Dagens mest långväga gäst är ändå Dorothy Dorie Dahlberg från Long Branch New Jersey, USA. Hon är entusiastisk över att äntligen träffa sin svenska släkt, sina rötter i Södra Vram, och har massor att berätta om hur det aktiva sökandet som slutade i dagens träff, gick till:
- Det började med att jag av en kusin i USA fick ett gammalt svartvitt bröllopskort på några jag först inte visste vilka var men som visade sig vara min far med sin första fru, berättar Dorie.
- Att han varit gift innan han träffade min mamma, visste jag inte. Men jag ville förstås genast veta mer. Om jag hade syskon till exempel.
2015 reste Dorie och hennes dotter till Sverige och i den vevan hittade de också via släktforskningssajten Ancestry uppgifter om pappa Henry (Vigart), som redan som 14-åring fick jobb i Svenska Handelsflottan och seglade iväg. Man har hittat hans och hans syster Alvas visum från Ellis Island, ön där invandrarna steg i land efter den långa seglatsen över Atlanten.
Lisbeth och Dorie till vänster och Maj och Lina till höger.
En oväntad hemlighet
Dorie hittade också uppgifter om att han hade en först hustru och att hon hette Solveig Marie Jensen och kom från Oslo. Det ena ledde till det andra och så småningom också till Lisbeth i Bjuv. Lisbeth och Dorie hade varit brevvänner i början av 1970-talet så de kände till varandras existens sedan tidigare.
Pappa Henry hade aldrig berättat om någon fru eller familj före den hon tillhör och att få veta vad som hänt Solveig Marie blev som att öppna dörren till ett hemligt rum.
- Tyvärr fick den storyn dock inget lyckligt slut, säger Dorie. Det visade sig att hon mot slutet av sitt liv vistades på ett mentalsjukhus, som man sa på den tiden. Jag har sett på hennes gravsten i Pennsylvania att hon dog 1965.
- Jag har skrivit till hennes släkt men vi får se om jag tar upp den norska tråden igen i framtiden. Just nu låter jag den ligga.
Ett tidigare liv
Mona och Göran Stensson i Helsingborg har varit aktiva släktforskare på sitt håll. Mona har forskat bakåt medan Göran letat framåt, som de själva säger.
Den värld Dorie växte upp i bestod av pappa Henry och mamma. En svensk med tydlig skandinavisk brytning i sitt uttal, och en som härstammade från Holland, och som sammanstrålat i USA.
- Han hade tydligen haft ett liv före och men det visste jag inget om förrän nu på senare år när jag har släktforskat. Även om han var så pass gammal som 52 när jag föddes och därmed borde ha hunnit med en hel del fram tills dess, hörde jag aldrig någonsin talas om något sådant.
Men det fanns egentligen saker som sades om pappa Henry som inte Dorie fick ihop med den bild hon hade av pappan som en tystlåten man.
- På en begravning beskrev en kvinnlig släkting min far som en underhållande och snygg man. Jag kände inte alls igen beskrivningen och förundrades över detta eftersom jag alltid uppfattat honom som en klassiskt tystlåten far och man.
- Med facit i hand förstår jag att han kunde ha varit någon annan. Av någon anledning måste han ha blivit annorlunda när han fick sin andra familj. Med min mamma och mig.
Den norska tråden
- Jag har säkert mer att hitta om jag följer den norska tråden och kanske får jag lust att ta upp den igen en dag, fortsätter Dorothy.
- Men nu är det Sverige och mina släktingar här som gäller. Det är såååå roligt att ha kontakt med Lisbeth, Mona och Göran!
Det pratas och diskuteras runt kaffebordet. Släktingarna som nyss funnit varandra har så mycket att gå igenom. Historier från barndomen och hit. Massor av dokument som man kan hitta på söksajten. Visumansökningar till Amerika osv.
Själv pratar jag lite med mor Maj Dahlberg som känner mina föräldrar och släktingar. På min fars sida fanns också familjemedlemmar som sökte sin lycka i Amerika. I många fall återvände de aldrig till fäderneslandet – även om det också fanns de som både flyttade hem till Sverige igen och de som kom på besök. Jag minns t.ex. från Josef Nilssons tidning Vi Billesholmare hur stort det ansågs vara när någon utvandrad Billesholmare kom hem på besök och det minns säkert många av er också. Då skrev Josef ett reportage och tog många svart-vita bilder på gästen.
Medvetet avståndstagande?
Olle och Vigarts (Henry) Dahlbergs två systrar Alva och Anna stannade i USA, även om de båda kom hem till Sverige på besök. Vigart själv återkom aldrig någonsin till vare sig Södra Vram eller Sverige.
- Han pratade inte heller om hur det var här, säger Dorie. Han lärde sig mycket bra engelska och anpassade han sig mycket bra i USA.
- Jag visste att fastrarna också fanns i Amerika och vi träffades ibland. Men jag har en känsla av att far på något sätt försökte hålla oss borta från dem. Kanske ville han inte att vi skulle få höra om livet före Amerikaresan.
Idag är det som sagt första gången gänget runt kaffebordet på Bygatan träffas i levande livet och hur man ska fortsätta är inte bestämt. Lisbeth är inte på Facebook (än) men Dorothy och Mona har kontakt så på den vägen fortsätter umgänget. Lisbeths dotter Lina Persson är med på träffen och också synnerligen engagerad. Hon är bra på engelska och kan hjälpa till om några frågetecken som har med språk att göra, dyker upp. Vi kollar t.ex. vad man är om man är barn till sysslingar och enligt listan har Lina fått pysslingar, tack vare släktforskningen.
När vi pratar börjar Mona, Lisbeth och Dorie plötsligt leta efter fler uppgifter i släktforskningsprogrammet. Familjehistoria är onekligen både spännande och intressant.
Olika stavningar
Syssling, pyssling, oavsett så är stämningen god i rummet. Nya uppgifter ska grävas fram, det är alla överens om. Både i Sverige, USA och kanske Norge. Fler träffas ska ordnas.
Jag minns plötsligt hur jag själv för ett antal år sedan satt i ett hotellrum i Chicago och letade i telefonkataloger efter alla som hette Weberg och Wedberg. Hur stavningen blev i Amerika är inte lätt att veta alla gånger…. Mina släktingar från Södra Vram – som for till Amerika – hette i alla fall någotdera när de steg i land i just Chicago. I Dahlbergs fall var ankomstplatsen istället Ellis Island i New York.
- Ja det är inte lätt att hitta rätt, säger Dorothy. De som for kom att stava sina namn på många olika sätt. Inte nödvändigtvis som man gjort hemma. Och det var inte heller ovanligt att folk bytte namn helt och hållet. Min far tog ju sitt andra förnamn till exempel. Blev Henry istället för Vigart.
Spåren bleknade
Utvandrarna från Sverige kom till Amerika och sögs upp i det nya landet. Vilka vägar de tog och vilka öden de gick till mötes, varierar. Med tiden bleknade spåren efter en hel del av dem.
Hur Olle Dahlberg och hans syskon från Södra Vram i Norra Vrams församling, levde och tog sig fram vet vi tack vare en släktforskningssajt och några eldsjälar på båda sidor om Atlanten. Och tack vare att släktmötet i Skåne blev lyckat så vet vi snart säkert ännu mycket mer.
Vi på redaktionen önskar lycka till i det fortsatta grävandet. Blir det ännu en träff i Skåne, får vi återkomma och fylla ut de luckor som fortfarande finns. Om Södravramsbornas liv och öden i landet långt bort i det stora landet i väster.
Och stöter någon på Weberg eller Wedberg från Södra Vram under sökandet, så glöm inte kontakta mig! Det är inte utan att nyfikenheten över vem man själv härstammar ifrån, vaknar till liv igen när man träffar ett så glatt gäng som det här på verandan i Bjuv.
All for Sweden!
BIildtext till det svart-vita bröllopsfotot: Solveig Marie Jensen Dahlberg och Bro Vigart Henry Dahlberg. Juni 1926 i Philadelphia, USA.Marianne Rönnberg Galmor
