KOM NÄRA Jag har råkat ut för att någon som tror sig inte kunna ge mig något i ett personligt och mellanmänskligt sammanhang.
- Du som har allt. Vad kan jag ge dig? låter det typ.

- Jag har alltid gillat dig och gör det fortfarande, svarar jag ganska tillplattad och förvånad. Jag är väl ingen annan än den Marianne jag alltid varit. Jag har inga nya behov av att få något mer än det vår vänskap alltid har gett.

Jag är Marianne som föddes i Billesholm, växte upp där och i Bjuv samt senare i Viken, dit vi flyttade när jag var tonåring.

Jag bodde i alla dessa byar och sedan bodde jag utomlands på några olika ställen. Lärde mig ett och annat om både kulturer, människor, killar och livet.

I början av 1980-talet fick jag jobb på Sveriges utrikesdepartement – UD. För Sverige tjänstgjorde jag i Japan och i Israel.

Men jag ville se och lära mer. På en högre nivå. Ville ha mer kunskap. Det enda som imponerar på mig är lärdom, kunskap, rörliga intellekt. Läshuvud och nyfikenhet har jag alltid haft och jag ville göra något mer av det. Visst, det var ju kul några gånger att tjänstgöra som ”Sveriges ansikte utåt”. Den roll vi unga flickor fick oss tilldelade av arbetsgivaren staten.

Jag såg ju bra ut – kan jag se på gamla bilder – så där stod jag uppklädd och log och konverserade. Som vilken liten sällskapsdam som helst.

Men rollen skavde på en frihetsälskande tjej som mig. Detta var på den tiden jämlikheten skapades i vårt samhälle och att då stå där och fråga folk hur de trivdes och vad de tyckte om festen och vädret……. Nope! Inget i längden för fröken Rönnberg!

Så jag begärde tjänstledigt från UD och började själv studera. Till journalist.

När studierna var avklarade visade det sig att min utbildning inte gick att kombinera med min statliga tjänst – så jag fick välja. Jobba kvar eller sluta. Jag valde det senare.

Åren som följde tillbringade jag i huvudsak som journalist på Expressen, Svenska Dagbladet, TT, Röda Korset och Tv4. År 2000 sa jag upp mig från Fyran och började jobba inom PR-branschen som min egen.

Det var roligt ett tag. Jag satt mitt i hetluften i den sk IT-bubblan, anställd som jag då blev på Icon Medialab. Men bubblan sprack och jag gick andra vägar. En tid med en härlig och rolig dansk kille som heter Mads och som gjorde mig till chef över sitt svenska kontor.

Men Mads och mina vägar skildes när alltfler IT-kunder lämnade skeppet. Själv började jag köra i helt egen regi. Vilket ledde till några år på den intressanta organisationen Folk och Försvar. De som bland mycket annat ligger bakom den kända försvars- och säkerhetskonferensen i Sälen varje januari.

Men Skåne kallade. Jag visste hela livet att jag skulle tillbaka till Skåne och den speciella kontakt man kan ha med sina medmänniskor just här.

Det blev Bjuv. För att mor berättade att ett Findushus var till salu och för att jag fullkomligt charmades av det jag såg när jag och familjen var på visning i huset.

Här i byn bodde jag som liten. Här började jag i ettan. Men även om jag har mycket historia och egna upplevelser och kontakter att bygga på både här och i Billesholm och också Ekeby, så behövde jag veta mer. Upptäckte då att det inte fanns någon tidning värd namnet. Så jag startade en egen – bjuvsnytt.se. På nätet.

Och här sitter jag nu 6 år senare med en lyckad produkt – min lokala onlinetidning som fått så många läsare och så mycket positiv uppmärksamhet. Både lokalt, regionalt och på riksplanet. Bjuvsnytt som visat att jag kan. Att jag duger. Som jag är. Jag får väldigt mycket igen från läsekretsen - ibland ren kärlek. För att inte tala om förtroende!

Utåt är jag tuff. Det har alltid varit min fasad. Men det är ju fortfarande JAG, Marianne, som finns där bakom. Bakom frimodighet, tuffhet, framgångar, bilar, hus, tillgångar. Det som tydligen skymmer sikten för dem jag bryr mig om och vill behålla i min närhet.

Den jag tyckt om som ung, tycker jag lika mycket om idag. Fråga astrologerna – jag är en trogen typ! Galet trogen, skulle man nog kunna säga.

Jag önskar jag kunde förmedla detta istället för att bli behandlad och uppfattad som någon ouppnåelig människa som bara sitter och väntar på att få något. Ta. Kräva. 

Tillskriv mig inte åsikter eller ett innehåll som inte finns inuti mig. Ytan - den vackra fasaden som fanns - är sig inte riktigt lik numera. Men......

Jag har det jag behöver, tack. Jag har aldrig krävt något. Följer mitt hjärta – även om förståndet också ryms i det. Om det skulle innebära färre materiella tillgångar, så kan jag ta det.

Jag har en devis som underlättat för mig i vissa skeden i livet där tillgångar minskat eller försvunnit:

- Lätt fånget, lätt förgånget.

Det jag råkat få kan jag mista utan att knäckas. Jag vet för det har hänt ibland.

Men det jag alltid känt, känslor jag alltid burit i mitt hjärta, att förlora det, det skulle knäcka mig.

Förstå det. Kom nära. Jag är inte annorlunda nu. Jag är inte farlig.

Jag är bara Marianne. Såsom du alltid känt mig.