FRIHET Jag tittar igenom nyhetsflödet på Midsommarens sista dag. En blåhaj har skrämt svenskar på någon badort. En flyktingförläggning som brann för några dagar sedan har stuckits i brand än en gång. Inga skadade tack och lov men ändå.
På Facebook klagar folk på dagens väder. Det regnar men själv ligger jag kvar i sängen och njuter av ljudet genom den öppna balkongdörren. Till och med den vanliga fågelkören är tyst. Skönt att bara vara. Hur jag vill och hur länge jag vill. Ensam om jag vill. Eller inte. Om jag inte vill. Jag kollar mejl och meddelanden på mobilen som vanligt. En vän vill träffas i veckan och jag säger javisst. Inte behöver jag fråga någon om lov.

En annan vän delar en film på Facebook som visar hur galna människor vid en stor moské i något arabland lynchar en kvinna som någon påstått skulle ha eldat upp en Koranbok. Det har hon inte men människorna som samlas kring henne blir fullkomligt rabiata när de först misshandlat henne och polisen sedan hjälper henne från platsen in på en gård. Den upphetsade och uppenbarligen blodtörstiga mobben stormar då gården och släpar bort kvinnan mot en lång, vidrig, plågsam och långsam död.

Om några dagar ska jag själv till Almedalen och den beryktade och omtalade politikerveckan där. För att delta i den cirkusen ett tag. Det ska bli roligt och jag kommer att ha fullt upp. Så annorlunda jag har det jämfört med den stackars arabiska kvinnan som dödades för ingenting. Jag åker själv till Gotland. En fri, obeslöjad, västerländsk, äldre kvinna. Utan manligt ”förkläde”.  Väl där ska jag jobba, delta i några debatter, gå på middagar och luncher, lyssna och delta i ytterligare debatter. Njuta av att vara ensam i min lägenhet några meter från händelsernas centrum. Kanske cykla en sväng till havet. Gå ut på kvällarna och äta på restaurang. I sällskap – eller inte. Det spelar ingen roll. Jag hittar i Visby och har den stora lyckan att ha fötts i ett land just vid den tiden då kvinnors frigörelsekamp bar frukt.

Jag bestämmer själv!
Jag kan själv. Och jag får själv. Precis vad jag vill. Det är jag oerhört tacksam för och i ljuset av historian jag berättade ovan om kvinnan som hade oturen att födas i ett land av förtryckare, inser jag hur olika ödets lotter falla.

Helgen har varit full av vänskap och trevliga möten. Först i torsdags på en fest i Tollarp. Hos nyfunna vänner vi träffade för ett år sedan på en Medelhavskryssning. Kvällen hos dem var härlig och jag och maken njöt av att vistas på en så vacker plats i så trevliga människors sällskap. Festen var värd den långa resan då jag själv(ständigt) tog bilen och körde till Kastrup. För att hämta maken och köra till Tollarp. Inte behövde jag be någon om lov för att köra bil.  Det finns kvinnor i världen som inte kan göra så. Inte ens gå utanför hemmet utan såväl lov som ”förkläden” i form av en eller annan manlig släkting. Vilken omöjlig tanke för en kvinna som mig!

Bland jämlikar
På Midsommarafton igår var vi bjudna till min barndomsväninna och hennes man och barn. På en gård där vägen tar slut och där idyllen till synes alltid är total.

Njutningen med det var att konstatera att vi var hos min vän sedan tredje klass. Tillsammans med männen vi är gifta med roar vi oss fritt och glatt. Vi behöver inte dölja oss i ett eller annat plagg vi inte själv bett om. Utan där sitter vi bland gubbarna och skrattar och skämtar. Klädseln är så att säga fri. Sida vid sida med oss sitter min väninnas vackra och smarta dotter och är lika fri som vi äldre. Hon är tuff. Kan sköta ett jordbruk utan att blinka. Precis som sin mor lantmästaren. Och dito far liksom make.

Omedveten påverkan
Runt oss snurrar tre små pojkar – tripp, trapp, trull. De busar och kivas, äter med god aptit – inte minst av efterrätten och godiset senare. Vi vuxna hjälps åt att leka och skoja med dem. En vill bli fotograferad av mig och jag letar upp ett par gamla träskor att klafsa runt med utomhus i det blöta gräset. Så att jag kan fotografera honom vid hans egenhändigt hopsnickrade majstång. Klick!

Då vill näste kille också vara med på bild. Jag fotograferar snällt och sedan tar vi en sväng och kollar vad fåren har för sig i sin hage.

Utan att först tänka på det visar jag och min väninna – liksom förstås deras mor – dem vägen till vad en kvinna är. En människa som de. En självständigt tänkande och agerande person som är en del av deras tillvaro på samma sätt som pappa, morfar etc.

Självklar framtid
De här gossarna behöver aldrig tvivla på vilka de är i jämförelse med oss kvinnor. De har vaggats in i den verklighet vi i Sverige skapat åt oss. Och de ska förhoppningsvis föra jämställdheten man-kvinna vidare till kommande generationer.

Så synd att vi inte kan föra den vidare utanför våra gränser också, tänker jag. Jag tror att alla skulle må bra av detta, oavsett vad en del påstår om att vår kultur skulle vara fördärvlig.

Det kan aldrig vara fel att män och kvinnor är lika fria. Lever med samma rättigheter och skyldigheter. Utan att vara slav åt någon annan. Eller mindre värd. Så lite värd att du när som helst bokstavligen kan mosas sönder av en ilsken mobb som anser att du är så lite värd att man inte ens behöver ta reda på om du begått ett brott eller inte. Utan bara kan massakreras och misshandlas till döds. För att de kan. Utan att polisen törs ingripa. Det var ju bara en kvinna…….

Slut på filosoferande nu för denna gång men TACK min skapare för att jag hade turen att födas i vår del av världen. Tack för att jag är en fri kvinna. En fri människa. Skit samma att det regnar. So what?

Var nu snälla mot varandra. Så ilar jag vidare och hittar på nya saker att skriva om. Fri som fågeln.

Vi hörs!

Marianne